dagboksanteckning, 4/1 1992

"Idag var jag orolig för Randi. Hon var tjock 41 cm runt magen. Kanske får hon barn. För katter brukar vara ungefär 29 cm runt magen tror jag. Vi får se inatt."

Jag hittade en gammal dagbok från när jag var sju och ett halvt. Det var märkligt att läsa. Men roligt. Fråga ett: hur vet jag hur många centimeter katter "brukar" vara runt magen? Fråga två: vad är det för katt jag skriver om? Vi har aldrig haft någon katt. Jag frågade mamma och pappa, de visste inte heller. Kanske är det grannens gamla katt. Men några ungar fick den aldrig, och inte skriver jag nåt mer om katten heller.

en liten lista om läsning

Så här i post-julfirartider så är det alltid bra att fylla i listor. Då slipper man traggla med måsten.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Det är ganska svårt att svara på, ofta lägger man ju de bra böckerna på minnet. Något av det värsta är när man läser om gamla böcker som man har älskat och kommer på att de är dåliga (som anna nyss bloggade om). Jag älskade en triologi som hette Flambards när jag var liten, det var riktigt jobbigt när jag började läsa om den. Jag stod inte alls ut och slutade efter ett par sidor, tänkte att jag kunde få minnas den som fantastisk istället för att förstå hur dålig den nog är egentligen.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det finns inte en enda som jag kan säga utan tvekan, det är ju många många. Böcker påverkar ju mycket beroende på perioder i livet. Egalias Döttrar påverkade mig mycket när jag läste den, till exempel.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Ja, absolut. Jag är ganska lättskrämd. Jag minns särskilt när jag läst Stephen Kings Jurtjyrkogården när jag var för liten för den, typ tio. Jag blev jättejätterädd. Tror inte att jag vågade läsa klart den.

4. Vad använder du som bokmärke?
Ibland ett blommigt bokmärke. Ibland ett foto, eller en lapp.

5. När brukar du läsa?
Så ofta jag kan. Minst en liten stund på kvällen, men gärna mer såklart. I det stora hela så blir det för lite tyvärr. So little time, so many books to read.

6. Vad var den första bok du läste?
Oj! Ingen aning. Det minns jag inte. Jag läste väldigt mycket Kitty-böcker i åldern sju till tio. Kan ha varit någon sådan då, möjligen.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Det finns fördelar med båda. Pocket är ju lättare att ta med, och så mycket som man släpar på böcker så är ju det en stor fördel. Men inbundet är finare. Helst gamla inbundna.

8. Vilken bok läser du nu?
Alberte och Jacob av Cora Sandel.

9. Och vilken sida är du på?
Sidan 22. Har precis börjat.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker?
Jag vill helst inte det. Men om jag inte har en anteckningsbok i närheten kan det hända att jag skriver lite eller gör något utropstecken på sidor där det är något särskilt. Eller så viker jag (i absolut värsta fall) hundöron på ställen som jag ska anteckna sen.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Jo. Om det inte är en bok som någon har tipsat om eller som jag har bestämt innan att jag ska läsa så påverkar det.

12. Sidantalet, då?
Nä.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej! Det tycker jag inte att man får göra. Ibland, om boken är tråkig så kan man ju bläddra fram typ tjugo sidor för att se om man ska fortsätta.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Givetvis. Det är ganska många. De böcker man älskar (och de man har skrivit uppsats om) har man ju läst ett oräkneligt antal gånger. Jag har exempelvis läst sista Harry Potter-boken (eller snarare alla dem) massa massa gånger (vilket innebär att jag nu kan favoritkapitlen, t. ex "The Prince's Tale" typ utantill). Det var nog på grund av något slags melankoli över att det inte skulle komma fler. Och många andra såklart.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Det tror jag inte.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag är väldigt mycket samlare, en sån som klänger sig fast. Jag vägrar rensa. Fast i och för sig, om det är något jag verkligen inte gillar så ryker det.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Usch, nej. Jag har aldrig förstått mig på sådant.

18. Just det, läser du i badrummet?
Nej.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag skriver upp allt jag läser, och allt jag har tänkt mig att jag ska läsa. Det är en lång lista. Ibland skriver jag i en läsdagbok, om det är något riktigt bra.

aaw, look at the baby.

Jag har just åkt tåg tillsammans med en hel del andra för att fira jul i vinterlandet hemmavid. Något jag ofta slås av på tåg och dylika färdmedel, även tunnelbanan, är föräldrars beteende. Alltså, jag vet inte vad andra tycker men själv anser jag att det inte är så konstigt om ungar stojar lite eller om bebisar gråter en liten skvätt. Man har ju ändå ofta musik i lurarna, och om det inte är ett barn som har kolik när man tänkt sig att plugga så är det faktiskt inte hela världen med lite barnljud. Värre är föräldrapaniken när deras barn låter lite på offentliga platser. Idag satt några ungar framför mig och lekte lite, det var nog ingen som tänkte på att det skulle vara störande på något sätt. Det stojade, visst, fast ändå i mycket rimlig mängd. Det hördes knappt. Störande var däremot att deras mamma och pappa ideligen sa till dem med skarpa och höga skrikröster: "nu får ni verkligen lugna ner er, man stör folk om man låter för mycket". Barn som skrattar har väl ingen dött av att höra? Men föräldrar som skriker från några säten bort "nästa gång vi åker tåg så får ni inte sitta bredvid varandra!" och alla möjliga hotelser, det kan ju vem som helst bli tokig av. Usch. Mycket olustigt. Låt barnen va! Eller sätt er där själva och gör något med dem, ta dem på en tur genom tåget eller nåt. Men sluta för all del med att skrika. Det stör!

(Well. Detta kanske är minerad mark när man inte själv behöver syssla med barnuppfostran, eller har en knodd som skriker på ett tåg. Däremot har jag ju fakiskt många exempel på föräldrar som lyckas alldeles utomordentligt med att inte vara panikiga och skrikiga. Det är bara det att de där skrikhalsarna lyckas utmärka sig lite tydligare.)

vegetarisk jansson

På det vegetariska julbordet som jag och några arbetskamrater ordnade (när de andra skulle äta vanligt) så fanns det en helt fantastisk Janssons frestelse. Fantastisk. Det var den godaste jag någonsin ätit, till och med om man räknar tiden när jag åt den ordinära. Receptet kommer här! (Sen hade ju damen som gjorde den gjort den en massa gånger innan, jag har aldrig provat själv. Så jag kan inte garantera samma perfektion...) Receptet kommer från tasteline. För övrigt gjorde jag mina quornfärsbullar med smulad chevre och färsk basilika i. Ytterligare ett hett tips till julbordet, mycket mumsigt.

Ingredienser:
8 st potatisar, skurna i tunna stavar
1 st gul lök, skivad
1 msk ströbröd

Gräddblandning
3 dl grädde
1,5 krm kryddpeppar, mald
5 st nejlikor, hela
1,5 tsk salt

Frästa champinjoner
4 st champinjoner
0,5 krm kanel
0,5 krm kryddpeppar, mald
2 krm salt
1 msk flytande margarin

Tillagning
1.Koka upp grädden med nejlikor, kryddpeppar och salt. Låt dra i ca 15 min, sila bort nejlikorna och lägg i den skivade löken och koka upp igen. Låt stå och dra tills champinjonerna är stekta.

2.Skär champinjonerna i mindre bitar och fräs dem i flytande margarin. Krydda med kryddpeppar, kanel och salt.

3.Varva champinjoner, lök och potatis i en ugnsfast form. Häll över grädden och strö till sist över ströbröd.

Grädda i ca 1 timme och 10 min i 200 grader

min röst skall nu komma från en annan plats i rummet

Jag har hållt på med ett intervjuprojekt under den senaste tiden, och nu sitter jag och lyssnar igenom mina inspelningar. Det är så märkligt det där med hur man låter för andra. Jag kan inte komma över det. Att jag låter så här! Nu efter ett antal genomlyssnade band så börjar jag vänja mig. Men det var outhärdligt i början! Det är intressant också att alla röster man hör, alla dessa hör sig själva på ett annat sätt. Jag vill veta hur alla hör sina egna röster, en intressant men omöjlig sak. Nåväl. Jag pratar exempelvis med dialekt på otippade ställen som jag aldrig hör själv när jag pratar. Ordkombinationen "fred på jorden" fnissar jag alltid lite åt, det blir väldigt mycket dalmål just där. Och "de stora framtidshoten". Det är nog vokalen "o" som gör det, helt enkelt.

Det är också väldigt lärorikt att sitta i en situation där man är den som intervjuar. Man måste vara tolerant, inte avbryta och lyssna koncentrerat. Det har jag behövt, jag som avbryter konstant. Och när folk tycker helt konstiga saker (enligt mig). Tänka sig vad folk kan tycka! Det är så spännande att vi alla kan tycka så olika. Och för en gångs skull så får jag inte försöka övertyga någon annan. I alla andra samtal har jag nu börjat uttrycka mig lite märkligt. Efter en stunds lyssnande kommer respons som "beskriv hur det var!", "förklara mer" eller "hur tänker du kring det?".

För övrigt kommer titeln på inlägget bland annat från en fascinerande roman av Lotta Lotass. Är den bra? Ja, jag tror det. Den är fascinerande hur som helst. (Och ja, jag vet att meningen från början kommer från radions provsändningar.

en Hallbergsk anmärkning

Häromdagen fick jag en avi från posten, jag skulle hämta ett paket. Jag blev lite upprörd när jag såg vad som hade hänt sedan förra gången detta hände. I tidens begynnelse (eller när jag flyttade till Stockholm för sisådär fyra år sedan) så fick man gå till posten för att hämta paket, dit är det ett par hundra meter att gå. Sen, efter en tid så fick man gå till kvarterets Konsumbutik. Lite stökigare, lite mindre personal som kunde lämna ut paketen, men ändå inte alltför besvärligt (till saken hör att Konsum ligger i samma byggnad som jag bor i). Men nu! Nu har det blivit alldeles på tok för dumt enligt min mening. Nu ska man gå till Fältöversten. Det tar kanske 20 minuter, eller 40 minuter fram och tillbaka - märk väl: i snabb takt! Och väl där ska man trängas med ännu fler människor som handlar på denna mycket större ICA-butik, för att få sitt paket. Är detta rimligt!? Det tar alltså sammanlagt cirka en timme för att hämta ett brev som är lite för stort för brevinkastet. Tänk på alla gamla damer och herrar! Det är helt förkastligt.

Egentligen är det inte så att jag är emot att promenera, inte alls. Men när jag måste promenera till ett visst ställe som ligger i en helt annan rikning än jag brukar befinna mig, gå genom ett gigantiskt köpcentrum och in i en gigantisk matbutik för att få mitt paket. Sen bära det hela vägen tillbaka! Jag är glad att jag inte har några krämpor, eller är gammal och sliten. Förutom sympatin med alla äldre (som det faktiskt finns en hel del av på dessa gator i stan) så stör det mig också rent principiellt. Jag är ju kund, det är jag som har fått ett stort brev eller betalat för ett paket. Plus att det känns ironiskt när Posten faktiskt ligger ett stenkast bort. Men vad har man att göra där numera? Inte hämta paket i alla fall. Vad är hela det stora postkontoret på Nybrogatan till för? Va? (Helt plötsligt har jag förflyttat mig från hiss-incidentens femårsstadium till att sympatisera med gubbig gnällighet på det forna Postverkets förfall. Tänka sig.)

juletider

Jag älskar julen. På ett barnsligt och nästan militant vis. Det är oerhört viktigt att allt görs som det brukar, till exempel måste hela familjen klä granen kvällen innan dopparedan. Det tycker är jag mycket bestämd med, vilket mina föräldrar nog varje år hoppas att jag har vuxit ifrån. De insisterar på att det blir fint även om de inte är med, men det duger inte. Då blir det tandagnisslan och jämmer. Lite fånigt möjligen, men det struntar jag i. Luktsinnet är också mycket viktigt när julafton nalkas. Det måste dofta apelsiner med kryddnejlika i, hyacint och granbarr. Det är inte heller förhandlingsbart.

Under tiden fram till jul bör man lyssna på julmusik någon gång per dag, helst när det snöar och man är ute och går. Håkans version av Fairytale of New York till exempel. Men nu till saken. Mitt egentliga syfte var att tipsa om härliga julrelaterade saker. Igår var jag på adventskonsert i Högalidskyrkan och det var så himla vackert, jag blev i vanlig ordning rörd när det nalkades körsång och adventsvisor. De måste ha stans bästa musiker. Nu råkar det vara en till konsert den 14:e december när självaste Camilla ska sjunga med kammarkören. Det blir nog minst lika stämningsfullt. Sen är det ju kalendertider också. Annas fenomenala boktips-bloggkalender har börjat igen till mitt stora nöje.

Efter denna harang om julens härlighet så kanske jag ska poängtera att jag faktiskt blir förvånad över mig själv över hur jag håller på och ska vara så traditionell. Hur hände detta? (Nu när jag det har blvit två ytterst barnsliga inlägg så får jag väl rädda mitt anseende snarast med något vuxet. Kanske något om Kafka eller Dramaten. Vi får se.) För övrigt tror jag inte på tomten, åtminstone inte i praktiken. Men visst är idén ganska fin ändå. Han får vara med för stämningens skull.

Hissen

Idag fastnade jag i en hiss och det var mitt eget fel. Det var obehagligt. Jag skulle åka ner till källaren med min mammas bagage, där hon stod med bilen som skulle packas. Min mamma har oturligt nog väldigt långa stroppar på sin ryggsäck, och när hissdörren gick igen så såg jag att en av stropparna var kvar utanför. Givetvis kastade jag mig mot dörren för att hinna öppna den innan hissen for iväg, men det hann jag ju inte. Och vips så hängde väskan uppe i hisstaket och hissen satt fast mellan två våningar. Och jag hade ingen mobil med mig och stackars mamma väntade i källaren. Och vips kände jag mig som en hjälplös femåring, men det gick ju att larma hissreparatören från hissen. Sen fick jag sitta där och ropa hallå tills en tant kom som hade tid att åka ner och meddela mamma att jag satt fast. Det gjorde att jag ännu mer kände mig som en femåring "kan du snälla åka ner och säga till min mamma att jag har fastnat?". Det blev ju inte bättre när mamma tittade in i hissfönstret och frågade vad jag nu hade ställt till med. Ynkligt svarade jag att det var ju inte mitt fel, det var ju den dumma väskan som hade fastnat. Det var väskans fel och mamma borde ju se till att inte ha så långa stroppar för det kan sluta illa.

Efter en halvtimme kom en röst från himlen (eller våningen ovanför) och frågade hur det stod till med mig där i hissen, jag skulle bara hålla mig lugn så skulle jag snart vara ute i friheten igen. Reparatören hade anlänt! Han skrattade lite åt mig när dörren öppnades och jag satt där och var ynklig, men sa lite snällt "men du, det är sånt som händer". Så utbytte mamma och reparatören menande blickar, att ja, lillflickan har ju lärt sig en läxa i alla fall. (1. Kontrollera alltid att väskans stroppar är inne i hissen innan dörren stängs, ännu viktigare är det med skosnören - det kan gå riktigt illa! 2. Medtag under alla omständigheter din mobiltelefon, även på kortare ärenden.) Jag har fortfarande inte repat mig från femåringsstadiet.

surprise me

Jag tycker om att bli positivt överraskad. Den första, och största, överraskningen är Pia Johansson. För en tid sedan (i och för sig en ganska lång tid sedan) såg jag Petra von Kants bittra tårar på Stadsteatern. Och herregud vad Pia Johansson var fantastiskt bra! Det kunde jag aldrig tro. Faktiskt. Jag har mest sett henne som en lite jobbig och överdriven buskistant i Parlamentet. Men ack nej! Där hade jag fel. (I måndags såg jag däremot Glenngarry Glenn Ross på samma teater, fast utan Pia förstås, och det var inte så spännande. Det är inget jag rekomenderar.)



Nästa grej är att jag under de senaste månadernas frossat i SR:s podarkiv, och framför allt lyssnat igenom alla Spanarna. Här är förvåningen inte lika överväldigande, men jag tycker ändå att Sissela Kyle är smartare och så mycket mer skarp och rolig än vad jag trodde. Men som sagt, hon har ju gjort andra bra saker förut, så det var kanske inte en hejdundrande överraskning i lika stor grad som Pia. Angående Spanarna var det genom ett förträffligt tips jag fastnade för programmet, och mitt lyssnande på det har hittills skapat några diskussioner. Vissa verkar tycka att det är "alldeles för småborgerlig humor" för att lyssna på. Larvigt! Igår samtalade jag däremot med en vän och våra gemensamma hyllningar hade inga gränser, det slutade med konstaterandet att vi gärna skulle föda Göran Everdahls barn. Ha.

när glöggen glöder i de fyllda glasen

I söndags var det pre-julmys och glöggpremiär hos de ljuvliga damerna på Midsommarvägen. Vi lyssnade på diverse julsånger, och apropå sånger har också Mads besatthet av Mister Sandman smittat av sig. Nu kan inte jag sova, men sången är lite julig med allt "bam bam bam" i stämmor så jag klagar inte. Det hade kunnat vara en värre låt man nynnar på i tid och otid. För övrigt diskuterades russin, vindruvor och vin samt att de tydligen äter katter på Island. (Lite kruiosa: apropå det samtalet har Elin gjort en blogg-comeback och raljerat över min syn på russin. För den som glömt hennes blogg efter den evighetslånga pausen så finns det nu ett inlägg tillägnat MIG! Jag storknade nästan av lycka.)

Nu så snöar det i Stockholm också! Jag förstår inte alla som ska klaga på att det snöar. Det är ju fantastiskt! Idag hörde jag några som ojade sig och sa "men det ska ju försvinna i slutet av veckan i alla fall". Varför i hela friden vill man att snön ska försvinna? Det är ju då det blir slask och outhärdligt. Nä, jag är nöjd så länge det är kallt och torrt och snön ligger vit på taken.

Gift dig och du skall ångra det; gift dig inte och du skall ångra det också

Efter att Gun-Britt Sundströms Maken har stått på min att-läsa-lista i ungefär tusen år, och efter femton tips om den från mycket entusiastiska vänner har jag äntligen gjort slag i saken och tagit mig an denna pärla till kultbok. Jag fick ett infall och började läsa på eftermiddagen idag och har nu sträckläst halva boken. Den är omöjlig att lägga ifrån sig vilket innebär att jag inte gjort något av det som jag skulle idag. Frågan är om jag kommer att kunna gå och lägga mig. Om det, mot förmodan eftersom att det känns som att jag är sist med att läsa den, finns någon som inte har läst den så gör det.

Jag har bara en liten, liten anmärkning i egenskap av prosapolis. Jag vet egentligen inte om det är rätt eller fel, men det s t i c k e r så i mina ögon av böjningar som "praktiskast", "gedignaste", "etiskare". Man får förmodligen skriva så eftersom jag läser sådant över allt hela tiden! Är det bara jag som får en allergisk reaktion? Låter det inte, i princip alltid, bättre att säga "mer etisk" eller "mest praktiskt"? Puh. Jag tror med bestämdhet att det är mest rätt (inte rättast) att skriva så. Även om någon vet bättre och inte håller med.

bristande logik

För tillfället är jag mycket irriterad på Spray. Jag förstår inte varför jag fortfarande använder Spray mail när det så ofta har inneburit trubbel. Mail som jag inte får, och folk som inte får mina mail. Puh.

Då är droppen när man läser detta på startsidan:

"Vi har fått information om att vissa användare har problem med nya mailen. Ett av problemen är svårigheter med att logga in. Vi jobbar för fullt med att lösa dessa problem och är tacksamma för all feedback som vi fått av er, våra användare!

Har du problem eller frågor angående mailen kan du skicka mail till kundsupport."

Vilken bra idé! När man inte kan logga in på sitt spray-konto för att skicka mail så ska man klaga på sitt problem genom att skicka mail. Smart.

a short bald guy with glasses

Häromdagen när vi skulle äta tårta på mitt jobb så var det en som sa att hon ville äta sin tårta med kniv och gaffel, och sedan ytterligare en som sa att hon också ville göra det. Märkligt. Det verkade som en trend påbörjades där vid bordet, varpå jag fnissande var tvungen att påpeka referensen till Seinfeld när George skapar en trend att äta Snickers med just kniv och gaffel. Men det värsta var att alla runt bordet bara tittade helt tomt och oförstående på mig! Ingen förstod vad jag menade. Då sa jag lite överslätande, ja, men ni vet George i tv-serien Seinfeld? Fortfarande ingen reaktion. Jag är häpen över detta. Av tio personer, majoriteten mellan 30 och 40 år, så visste ingen vad Seinfeld är! Är inte det konstigt? Är inte Seinfeld allmänbildning? Sen behöver man ju inte tycka om serien, eller ens ha sett särskilt många avsnitt, men jag trodde att alla visste att det finns en väldigt känd tv-serie som heter Seinfeld och att en av huvudpersonerna heter George. Tji fick jag, och sen följde en stunds pinsam tystnad.

Eftersom att jag inte har skrivit sedan jag såg Okkervil river så måste jag nu basunera: det var fantastiskt. Det var så väldigt, väldigt bra att det förmodligen hamnar på topplistan av konsertupplevelser. Ack denne Will Sheff! Han ser ut som en vuxen Harry Potter och sjunger så nedrans bra. Detta fick Jenny att efter konserten med drömmande blick påstå: "Jag tror att jag älskar honom. Jag tror att det är han!". Nu kanske det verkar som att vi är fjorton, men tro mig, det var verkligen något alldeles extra.

För övrigt är jag upprymd över att Obama vann till slut. Nu kan man dra en lättnadens suck och förhoppningsvis somna inatt. Detta kan bli spännande, nu kan det väl kanske hända lite mer bland annat i miljöarbet från USA:s sida. Yey!

Och så har jag, tro det eller ej, blivit besviken på Håkan. Jag såg på Malous förmiddagsprogram på tv4 för några dagar sedan när Håkan gästade. Vilken pina! Han var hes och kunde inte sjunga. Han satt där och var fullkomligt frånvarande ("det blev lite för mycket tequila igår"). Vissa stunder var jag nästan övertygad om att han skulle kräkas. Åh, det var så pinsamt. Snälla söta rara Håkan, varför gör du så här mot mig? (Sen såg jag "Dom kallar oss kändisar" på Svt och nu allt är näst intill förlåtet. Näst intill.)

go turn their heads, go knock them dead, go break their hearts

I tisdags såg jag Håkan Hellström på Cirkus, och ikväll är det dags för Okkervil river på Medis. Vilken vecka va? Angående Håkan så har han en ganska pinsam effekt på mig, jag blir fullkomligt okritisk och knäsvag. Han är ju så rar, som Mads påpekade efter konserten. Ja, och han är så fin - den här turnén till ära i lila sammetskavaj. Och när han sjunger Brännö Serenad om sitt livs kärlek och påpekar att det trots allt slutade lyckligt så fullkomligt smälter man ju. Efter spelningen konstaterade vi krasst att vi bor i fel stad. Jag menar, det räcker nästan (!) att man pratar så fint som Håkan gör för att jag ska falla handlöst. Skånska funkar det med. Men stockholmska? Nej. Det är nog en av de mest oattraktiva dialekterna.

Hur som helst så är jag benägen att hålla med Johanni en aning angående konserten. Vad hände egentligen med Aprilhimlen? Varför så långsamt och nästan a capella? Sen hör jag onekligen till den delen av publiken som blir nöjd bara av att få se Håkan spela som man är vid van att Håkan spelar. Det är alltid lika intressant att försöka förstå att man har det gemensamt med den samling människor som går på Håkans spelningar. Det måste vara det enda man har gemensamt. (På Dalarnas tidningars hemsida kan man också göra ett test om hur stort fan man är av Håkan. Jag är stolt över mina "8-10 rätt". Det roligaste var dock formuleringen "vilken av Håkans låtar FÖRSÖKTE Fredrik Virtanen sjunga". Haha.)

Well, nu väntar jag in J för att se Okkervil ikväll. Det ska bli spännande, bara min krasslighet försvinner. Sjungandet och den iskalla promenaden från Djurgården i tisdags har gjort sitt. Jag har visserligen mest lyssnat på Okkervils The Stand Ins. Den är grym, så jag gissar att kvällen blir fenomenal.

Silverfisken

Jag håller för närvarande på att läsa en fullkomligt vidrig historia, Silverfisken av Sofia Rapp Johansson. För första gången i mitt liv så tror jag inte att jag kommer kunna läsa boken till sista sidan. Det är så äckligt, hemskt och fruktansvärt att det inte går att ta in.

Det är något slags självbiografisk poesi, eller "lyrisk monolog" som det står i baksidetexten. Om incest. Och den är detaljerad, så detaljerad att jag vill kräkas efter i princip varje ord. Detta är så illa. Och man borde läsa för att förstå att det finns barn som har det så, men herregud, det är vidrigt. Boken vann årets Katapultpris, och en del av motiveringen var att "hoppet finns närvarande hela tiden, i varje ögonblick, genom själva språkets glädjestrålande vägran att låta förnedringen ta över". Men jag ser inget hopp! Jag kan inte fokusera på språket. Jag ser bara elände, så mycket elände att det knappt är möjligt att läsa.

När verkligheten är så nedrig så vill jag inte veta. Jag håller med Elly, nu får det vara nog. Kan inte verkligheten bättra sig någon gång snart? Som den är just nu så vägrar jag att befatta mig med den. (Jag tar tillbaka allt om att ta till vara på nuet, nuet kan slänga sig i väggen. Jag förväntar mig att verkligheten tar det här på allvar och ger glada besked framöver, jag accepterar inget annat än glada besked.)

WallE

Nu har jag sett en film som jag inte ska klaga på. WallE, om den ensamma roboten som är kvar på jorden om 700 år och staplar sopor högre än skyskrapor. Jag tyckte det var en väldigt, väldigt söt film. Samtidigt som den var dystopiskt svart och skrämmande tänkvärd. Det är en bra kombination. Hoppas att den har haft många besökare i USA, det kan behövas.

Människorna i filmen, som för övrigt bor i något stort rymdskepp där de åker runt i eldrivna stolar hela dagarna, är så feta att de inte kan gå. Och jorden är en skräphög. Det låter kanske övertydligt men det är gjort på ett bra sätt. Faktiskt. (Sen, om man vill vara sån, så kan man ju alltid klaga på saker. Exempelvis heteronormativiteten som alltid: att två robotar som blir kära i varandra måste ha tydligt olika kön är uppenbarligen viktigt. Annars hade man ju ett ypperligt tillfälle att göra dem lite androgyna, jag menar, hur ofta är robotar tydligt könsbestämda anyway? Det hade varit lite spännande om det inte var så säkerställt i filmen, hur som helst. Men nu gapar jag efter mycket! Miljö- och (över)konsumtionsperspektiv räcker långt för en barnfilm. Så är det.)

det är synd om människorna

Det är roligt att DN:s Niklas Wahllöf sågar tv-serien Färjan. Inte för att man borde förvänta sig annat. Det måste ju vara det värsta skräpet som sänds? Bara reklamen räcker för att man ska må illa. Jag förstår inte varför någon skulle vilja titta på folk som är så pinsamma som de tydligen är på sådana kryssningar. Alltså, i reklamklippen för Färjan så ser man en man som är så stupfull att han inte kan ta sig ned för en trappa. Och folk som fuldansar och hånglar på ett dansgolv. Och folk som blir nedbrottade av vakter för att de beter sig allmänt illa. Är det roligt? Är det bara jag som skäms till döds och byter kanal i panik? Stackars, stackars människor. Det värsta är att Kanal 5 tydligen fått in hundratals brev från folk som vädjar till dem att inte sända bilder som kommer att få deras äktenskap att gå i kras. Det är vedervärdigt, jag ska aldrig mer åka på en sådan båt. Aldrig. (Då kan man fråga sig hur Viking Line tänkte, att det skulle vara bra publicitet för kryssningar? Hmm.)

Lite kuriosa: jag har faktiskt städat på just den här båten. För ganska många år sedan. Det var förmodligen det mest vidriga jag har gjort. Vi skulle städa badrummen på runt en minut per hytt. Ha! Det är ytterligare ett skäl att inte åka på den båten vill jag lova. Usch.

(snille och) smak

Jag tänker, precis enligt Annas kloka råd, inte ljuga om att jag har läst Jean-Marie Gustave Le Clézio för det har jag inte. Men nu vill jag så klart göra det, som alltid efter att Horace presenterat pristagaren. Det är lite så att Horace smak är lag (med reservation för överdrift: jag har ju i och för sig ägnat en magisteruppsats åt att kritisera hans fru, så det kanske inte stämmer i alla väder). Alla, som vet mer än jag, tycks säga att det är ett bra val. Han verkar intressant och postkolonialt rätt i tiden. Och en helt irrelevant åsikt: han har ju ett så tjusigt namn! (ALLT franskt är spännande och exotiskt, n'est-ce pas?)

Men jag tycker Le Clézio verkar smakfullt blygsam och ödmjuk, en humanist och idealist. Plus att han i DN:s intervju från februari lite oväntat framhåller: "Avgörande för min stil blev den amerikanska författaren J D Salingers 'Räddaren i nöden'. Det är en av tidernas bästa romaner!". Man kan ju inte annat än att hålla med. Så lättköpt är jag - nu har jag efter de senaste dagarnas ståhej och ett sådant uttalande helt enkelt bestämt mig för att gilla valet. Och tycka massa saker. Punkt.

Livet måste vara en berättelse annars krossas man under det

Det är till min förtjusning mycket om litteratur just nu. Det har varit bokmässa, Göran Hägg har listat 1001 böcker man måste läsa innan man dör och på torsdag tillkännages årets Nobelpris i litteratur. Apropå bokmässan blir jag matt utan att ens ha varit där, och Häggs bok känns lite överflödig för mig rent personligen - som om man inte är stressad nog att hinna skriva ner allt på att-läsa-listan, än mer hinna läsa allt som står där. Och Nobelpriset: kan folk inte lära sig att de förmodligen aldrig kommer att förhandstippa rätt pristagare?

Men åter till böcker. I mitt nyvunna lyssnande på SR:s podradioarkiv hittade jag Jessika Gedins sommarprogram, där hon träffande påpekade att identiteten är en blandning av arv, miljö och de böcker hon har läst. Så, vilka böcker har egentligen haft störst inverkan på vem man är? Är det ens möjligt att förstå det själv? Kitty-böckerna under lågstadiet gjorde säkert sitt, och de kanske inte är de första man kommer att tänka på.

Det behöver kanske inte alltid vara det bästa man har läst, utan något som verkligen har fastnat just i den tid som man läste det. Som har krupit in i ens liv, där läsupplevelsen åstadkommit något i ens bild av sig själv och världen. För mig är det böcker som Egalias döttrar, The Bell Jar, Under det rosa täcket, Wide Sargasso Sea, A room of one's own, Dykungens dotter. Eller varför inte tidigare: Janne min vän, Mio min Mio, Godnatt Mister Tom. Och om (förtvivlad) kärlek: Thérèse Raquin, Oskyld, Doktor Glas. Om något som man med skräckblandad förtjusning skulle vilja leva i: Gentlemen, The Secret History, Special Topics in Calamity Physics, Harry Potter! Nu varken vill eller kan jag sluta, det finns så mycket som man inte vill lämna därhän. Men det får vara. Det blir väl till slut en lista på nästan allt man någonsin har läst - och det är väl det som är poängen. Utom möjligen Da Vinci-koden och Liza Marklund. Fast de gjorde väl något de med. Möjligen.

om töntar

Vanligtvis är jag svag för töntar. Eller nördar kanske man ska kalla dem. De taniga pojkarna som är missförstådda. Med glasögon och okammade frisyrer. Det brukar vara en regel utan undantag. Jag vet inte varför egentligen, det är väl för att de inte är så uppblåsta utan snarare blygsamt stammande underbara.

Nu på senaste tiden har jag dock insett att det inte alltid gäller. Jag såg till exempel Napoleon Dynamite häromdagen, och Napoleon ser ju ut som en klassisk nörd och beskrivs som en "antihjälte" - alltså något jag borde vurma för på direkten. Men jag måste säga att jag inte föll pladdask för Napoleon. Jag tyckte han var ganska störig. Inte alls underbart blygsam, utan bara apatisk. Nepp, inte en av mina favorit-töntar. Trots att han ser ut som en livs levande, emellertid något deprimerad, Karl-Bertil Jonsson (som ju är en fantastiskt fin pojke, och nörd, som jag tycker mycket om).

and the planet is safe, for now

Conor säger en fin sak om att fånga dagen:

"That's all we have really. I mean, you can think back and you can sort of peak into the future, or what your idea of it is. But that's all we have, and it's a gift. That is why it's called "the present", you know."

Fin intervju. Men, herregud, han måste skaffa lång lugg igen. Vad har han gjort med håret nu?

Det finns en annan söt Conor-grej på youtube, när han spelar gitarr och sjunger "Space invaders" tretton år gammal. Man häpnar lite över den killen då och då.

rättelse

Det är ju Mads som är tonic. Viktiga grejer! Man vill ju inte bli kallad fel namn. Och jag blandar alltid ihop vem som är vem. Varför är jag gin? Jag måste komma på en referens till det. Kanske för att jag är starkare? Mer koncentrerad? Jag fattar inte. Men nog nu, rättelsen är att jag av Mads går under namnet gin. Punkt.

ett försök att vara tillags

Nu har jag blivit utmanad av inte mindre än tre personer. Så jag är väl tvungen att anta utmaningen. Men om man inte behöver komma på nya vänner att utmana så kan jag väl utmana dem tillbaka? Hmm.

1. Tre namn du går under:
- Hille (vidrigt! Pers påfund.)
- Helenius
- Tonic (Mads är gin. Vi är bäst tillsammans, helt enkelt.)

2. Tre saker som skrämmer dig:
- Valet i USA
- Anders Borg
- Rymden

3. Tre saker du har på dig:
- Strumpor
- Linne
- Pyjamasbyxor

4. Tre av dina favoritlåtar nu:
- "A Young Summer's Youth" med Joel Alme
- "Milk Thistle" med Conor Oberst
- "Anna" med Hello Saferide

5. Tre sanningar:
- Sanning finns inte (how come you say it like you're right?)
- Det har varit solsken i Stockholm idag.
- Det har inte regnat i Stockholm idag.

6. Tre hobbys:
- Läsa
- Virka
- Dricka kvällsthé

7. Tre saker du vill ha:
- Rättvisa
- Ett husdjur
- En resa till New York

8. Tre personer du utmanar :
Alla jag känner har ju blivit utmanade. Möjligen kan Mads vara kvar. Hon känner många, hon kan utmana fem, två åt henne och två åt mig.

like old times

Min äldsta vän (och nu hoppas jag att ni förstår att hon inte är så gammal, utan snarare den som jag känt allra längst) har flyttat nästgårds! Eller så nästgårds som det kan bli i Stockholm. Det gör mig glad. När vi var små bodde vi grannar, och nu gör vi det igen. Jag hoppas att det innebär många spontana thédrickningar på kvällarna i höst.

I don't want to feel like it's an end of a summer

Att arbeta monotont med att infoga enkätsvar och dricka kaffe hela dagarna är ganska trist och dödar all inspiration i hela världen?

stämmer helt och hållet
stämmer ganska bra
stämmer varken bra eller dåligt
stämmer ganska dåligt
stämmer inte alls

Istället borde man kanske leva fattigt och leka i lövhögar hela hösten igenom, läsa böcker och inspirireras?

instämmer helt
instämmer till stor del
instämmer något
instämmer inte alls

the Dark Knight

Jag är lite besviken. Jisses vad den här filmen är hypad, och vad det pratas om hur otroligt fantastiskt fenomenal den är. Heath Ledger gör sin bästa roll, och så vidare. Vilket jag tycker är lite av ett overstatement. SÅ bra var den faktiskt inte! Jag såg att den blev rankad som den näst bästa filmen någonsin, efter Gudfadern I. Puh, vilken överdrift.

Alltså, den är okej. Men väldigt lång, och jag tänkte på det under filmen att den var så himlans lång. Aldrig ett gott tecken. Och dialogen! Gud, vad det är störande när det är någon av rollerna (i det här fallet Morgan Freeman) som hela tiden i dialogen måste förklara vad det är som händer. Väldigt tröttsamt. Och vad i hela världen är det med Batmans röst? Varför ska han prata med så mörk röst? Jag kan inte ta det på allvar.

Sen är det ju lite coolt med trixen han gör med sin mastodont-motorcykel. Och när han flyger. Jag gillar när han flyger. Men det ger inte filmen betyget 9/10. Kanske 6/10. Hmm. För övrigt så är Heath Ledger bättre i Brokeback Mountain (vilket är en film som är betydligt närmare betyget 9/10 än denna...).

"because of Edward Cullen human boys have lost their charm"

Idag är jag mer välvilligt inställd till DN. Och lite stolt över annas skarpa inlägg i kulturdelen om Meyers vampyrböcker. Även om jag inte läst böckerna låter denna kommentar i vilket fall som helst träffsäker (jag är inte partisk, nej!). Jag blir sugen på att läsa om Edward och Bella, trots "heteronormativitet och sexuell moralpanik". Spännande. (Briljant också att knyta ihop artikeln med Emma Bovary och med kritiken av konsumtionssamhällets, likt vampyrernas, "törst som aldrig går att stilla". Klockrent.)

just let me have my coffee before you take away the day

På Dagens Nyheters framsida igår toppades nyheterna med att "Olyckligt äktenskap kan bero på generna". Svenska forskare har tydligen kommit på att 40% av alla män har en genetisk tendens till olyckliga äktenskap och missnöjda fruar.

Well. Till att börja med så tror jag inte på det, (de har fel!) men den främsta frågan är vad i allsindar vi ska med denna information till? Det värsta med DNA- och gendebatten är att det liksom tar bort individers och samhällets ansvar. Vi kan ju skylla allt jobbigt på generna verkar det som. Samhället behöver inte förbättra sig eftersom alla brottslingar begår brott för att det sitter i deras gener. Alla ni missnöjda fruar, era män har inget ansvar för att ni ska ha en bra relation, nej, det beror bara på deras gener. Sorry. Om det är så att männen slår sina fruar så är det ju väldigt tråkigt, men de kan egentligen inte rå för det eftersom deras DNA är på det viset.

Jag kanske är lite hård nu, säkert skulle de säga att det är en kombination av miljö och gener. Visst. Men jag förstår fortfarande inte vad informationen är relevant för? Vem hjälper det? Mår någon part mindre dåligt i sin sorg över ett olycklig äktenskap om det visar sig vara genetiskt? Det tror jag faktiskt inte.

I've asked you in forty different ways and this time you better come up with a fresh answer

Den här filmen kan man inte se för många gånger. Det är bara så. Reese Whiterspoon och Joaquin Phoenix gör ju helt fenomenala roller, och sen kan man inte annat än att gripas av historien. Om man också gillar musiken är ju varje sekund av filmen sevärd, eftersom Joaquin och Reese faktiskt kan sjunga.

Att detaljer som att birollerna Elvis och Jerry Lee Lewis är med och hänger, och allas covers på allas låtar, tycker jag gör allt lite extra roligt. Väldigt bra när June och Johnny sjunger Dylans "It ain't me babe", till exempel. Och faktumet att det var June som skrev "Ring of fire" är så hårt, men underbart. Ack den kärleken. Så fick de varandra till slut. Snyft.

en fri kvinnas bekännelser

Ikväll upptäckte jag att sista avsnittet av En fri kvinnas bekännelser, av Jennifer Fox, gick i repris på Svt. Jag blev lite ledsen att jag helt glömt bort att repriserna har gått i sommar. Det är en fenomenal dokumentärserie. Obehaglig, upprörande, personlig men framför allt bra. Det är fin musik också. Förut när jag såg den blev jag lite irriterad på att den har ett så tamt och "återställande" slut när Jennifer upptäcker att hon trots sitt tidigare genomgående motstånd vill stadga sig och skaffa barn. Att det liksom tog udden av allt det slagkraftiga i de andra avsnitten. Nu tyckte jag att det var ganska fint. Att det var hoppfullt, att hon trots allt ville, och trodde, på ett liv med barn utan att vara fastkedjad vid blöjberget. Det blev synnerligen mer intressant. Ändå.

"she was Norma Jean playing 'Marilyn' playing 'Angela'

like a Russian doll in which smaller dolls are contained by the largest doll"



Jag har varit upptagen med att läsa Blonde. På engelska, vilket tar sin lilla tid. (Kanske inte en skälig ursäkt för den extremt långa bloggpausen, men det är en väldigt läsvärd bok må jag säga. Ack så bra.) Nu har jag blivit fullkomligt besatt av Marilyn. Allt är så tragiskt, fascinerande, spännande, tjusigt. Puh. Till råga på allt hittade jag till Museum Erotica i Köpenhamn i helgen, där de hade en magnifik Marilyn-utställning med mängder av snygga filmaffischer och prylar. Ett hett tips om man ska besöka Köpenhamn. Riktigt riktigt bra.

Marilyn är för mig ett extremt exempel på någon slags total feministisk ambivalens. En konstruktion. Namnet, sminket, håret. Allt. Samtidigt som hon är oemotståndlig. Jag kan inte riktigt komma överens med min fascination inför det här. Marilyn personifierar ett krock mellan offer och styrka, mellan att komma långt genom att spela efter de regler som är givna istället för att trotsa dem. Var hon ett offer? Var hon helt enkelt smart? Samtidigt kan man inte komma ifrån tragiken i att de som tjänade storkovan på att exploatera henne var gubbar. Nåväl. Joyce Carol Oates är hursomhelst mästerlig på att nyansera myten om Marilyn.

"Never can you climb over this wall, you're not strong enough; girls aren't strong enough; girls aren't big enough; your body is fragile and breakable, like a doll; your body is a doll; your body is for others to admire and to pet; your body is to be used by others, not used by you
...
There's a hidden door in the wall, but you must wait lika a good little girl for this door to be opened. You must wait patiently, and you must wait quietly. You must not knock on the door lika a naughty boy. You must not shout or cry. You must win over the doorkeeper - an old, ugly, green-skinned gnome. You must make the doorkeeper take notice of you. You must make the doorkeeper admire you. You must make the doorkeeper desire you. And then he will love you and do your bidding. Smile! Smile, and be happy! Smile, and take off your clothes!"

en fin linje

The Nordic summer house experience has a few intristic qualities that tend to drive the inhabitants back to civilisation. Among these are the mosquitos, the cold nights whitout electricity and the thin line between much needed relaxation and utter boredom.


Mja. Jag ska till landet en vecka, min mosters, ute på vischan. Med min mormor (som har stenkoll på väderprognoser och menar att det utlovas högsommarvärme från onsdag). Jag ska läsa böcker. Jag har en gedigen hög med fina böcker som jag suktat efter att ge mig i kast med. Det ska bli skönt, och en mycket välbehövlig semester. Vi får se när tristessen slår in. Kanske ganska snart. Men det är en viss charm att ha tråkigt också. Det finns i alla fall elektricitet. Puh.

Over and out.

I guess life came in the way

Sommar och ja, bloggtorka till synes. Som vissa kommenterat. Nu när man borde ha tid finns ingen, märkligt nog. Men nu är jag igång igen. Skärpning.

Jag är i alla fall glad, för jag har hittat en förtjusande musiktipsande vän på mitt (annars ganska trista) jobb. Det är roligt. Jag har träffat på en massa trevlig, sweet music. Blivit fullproppad med ljuvliga sånger från This is Ivy League, Cats on fire, Saturday looks good to me, the Weepies, Au revoir Simone, Teitur, Band of horses, Mates of state. Med mera. Till er som gillar sweet music, kolla upp dessa på stubinen tamejtusan. Och om ni redan visste om dessa trevliga band så är jag sur för att de inte nått mig förrän nu. Och därmed basta!

This is Ivy League är glada, lite som jag när jag lyssnar på tralliga sånger. Söta är de också.

am I or the others crazy?

Jo, jag får väl ändra mig om det där med klichépiraterna. Min pappa upplyste mig om att de minsann inte var att leka med, att de skjuter med kulsprutor och är allmänt läskiga och vedervärdiga.

Varför säger man "jag höll på att säga"? Om man säger så, så säger man ju det man höll på att säga. Det blir fjantigt. (Jag hakar upp mig, lyssnar ju på intervjuer fortfarande, dagarna i ända)

En rolig sak, idag var det någon som sa "tappade sugar och lägre ambitionsnivåer". Det var roligt. Jag kan således försvara mitt obotliga talfel: dammsuga, dammsugar och dammsugat.

Pirater?

Detta stod i DN idag, och eftersom jag numera är insnöad på Försvaret (absolut inte en försvarsälskare, men nyfiken, jo) hajade jag till lite.

"Svenska flottan redo för piratjakt
Svenska flottan är redo att med korvetter jaga pirater utanför Afrikas kust. Det är Försvarsmaktens svar på en fråga från regeringen. Om den svenska internationella korvettstyrkan på totalt 200 personer sätts in sker det i september-oktober utanför Kenyas och Somalias kust och inom ramen för den franska Operation Alycon.
Operationen är ett sätt att med örlogsfartyg skydda handelsfartyg mot pirater. FN:s säkerhetsråd har enhälligt godkänt en resolution som tillåter länder att skicka krigsfartyg till Somalias territorialvatten för att bekämpa pirater. Det svenska deltagandet är planerat till tre månader"

Finns det priater på riktigt? Inte bara sådana som laddar musik olagligt? Min mamma har alltid sagt att det inte gör det. Har hon fel? Det låter onekligen lite som en lekstuga, varför kallas de pirater? Är det sådana som Jack Sparrow med en romflaska i handen? Har de döskalleflaggor? Detta är för mig en nyhet. Jag trodde sådant var på låtsas. Jag vill se en bild på piraterna. Nu.

Kan vi inte låta piraterna hållas? De tar från de rika och ger till de fattiga, väl? Fast det kanske är bättre att jaga pirater än att jaga fantom-ubåtar i Stockholms skärgård. Jo. Så är det nog.

Bandleader?

Det har tagit mig, låt säga, 14 månader att kunna säga det här: magisteruppsats, check!

Nu är det bara en opponering kvar, men jag tycker att det är lite småroligt. Då får man ju höra vad andra tycker, bring it on!

En rolig sak var att när jag skulle kolla det sista såg jag att ordet "Handledare" på framsidan var rödmarkerat, som om det vore felstavat. Det visade sig att Word hade trixat till det och bytt till engelska. Förslaget var att jag skulle skriva "Bandleader" istället. Eller "Gangleader". Det var roligt. Speciellt om man tänker sig min 55-åriga handledar-professor som något utav dessa. Tss.

coco la munjo

Jag har ett block som jag kladdar i, mest strunt jag skriver när jag pratar i telefon. Ibland något viktigt som jag behöver komma ihåg. Då och då måste blocket rensas, speciellt när man har för många tråkiga skolböcker att läsa. Och jag fascineras alltid över det som står där, associationer man kan förundras länge över. Ett slags intuitivt, auomatiskt skrivande som bara kommer fram när jag inte tänker på vad jag gör. Exempelvis:

"medlem medelhemsida medelträdgården medelvärden medelkonsten medelklassen"

eller "lille katt liten tass"

eller "tokig tok take token"

eller "mesboll mesboll mesboll mesmör mes-smör"

Haha. Ibland undrar jag om jag inte är tokig egentligen. Katten och tassen syftar säkerligen på att jag pratade med Mads, en liten katt som har skadat sin tass. Det andra vet jag inte vad det kommer ifrån. Förmodligen något med Trädgårdens hemsida som utlöste det översta, vad vet jag.

På tal om Trädgården så har det äntligen öppnat, och sommaren är här! Det måste givet bli sommarens häng. Jag blir så lycklig av ett ställe som spelar bra musik, på riktigt. Jag är mycket nöjd efter gårdagen, hoppas att det håller i sig.

smälter

Nej, nu var det alldeles för deprimerande med snöbilden. Den är ju borta nu, snön alltså. Idag har jag varit på Sigtuna folkhögskola och tittat på fotoutställning, och det var var extraordinärt. Särskilt juniors bilder var fenomenala. Jag blev mycket imponerad. I efterhand kom jag att tänka lite på Claires fotografier, i Six feet under. Med urklippta och rivna grejer på ett ansikte, fast på ett annat sätt. Extremt bra med andra ord, när man refererar till sådant. (Där har ni som inte sett Six feet ytterligare en anledning att göra det)

För övrigt är det sol ute, och jag har tvättat mina fönster. Nu ser man ut. Och i mitt fönster kan man sitta och titta i solen, det är bra. Det blir så varmt att sådana här saker händer:

vår?

Så här såg det ut hemma på våra soptunnor i dalom igår.

en lovsång

En lördagkvällning som denna sitter jag och förundras över Birgitta Trotzigs mästerlighet:

"I kärleken, den dödliga skadan som mitt liv sakta förblöder ur, är jag bevarad"

Hon är otrolig, den människan. Sjukt bra.

Egentligen sitter jag faktiskt och pysslar med det sista (ja! tro det eller ej!) på min mastodontuppsats. Nu ni, nu ska den tamejtusan in.

Några frivilla korrekturläsare? Jag gör vad som helst, nästan, och är evigt tacksam. Om det skulle räcka. Men som sagt, den är lång. Och lite svår, men inte så värst. Och ska skickas ganska snart. 73 sidor, mycket Foucault, Butler och Rancière. Och mycket Bübins unge, förstås. Man bör gilla litteraturvetenskap. Hmm. Några frivilliga? Eh.

bigmouth strikes again

Jag tänkte vara lite politisk och skriva något om allt inför valet i USA. Men sen så kom jag på att jag inte riktigt orkar nästan. För det är så deprimerande. USA kan komma att (hoppas hoppas hoppas) få sin första kvinnliga, eller sin första svarta, president. Det är på tiden, kan man tycka. Men USA är ett sånt knepigt land. De har givit oss strålande författare, filosofer, allt. Jag menar, hälften (minst!) av ens husgudar är amerikanska.

Samtidigt är det ett land fullt av dårar. Jag såg på ett reportage om debatten kring Clinton och Obama, när de intervjuade vanliga människor runt om i landet som tidigare röstat på demokraterna (framför allt vita män). De fick först frågan "Tycker du att en kvinna kan vara president i USA?". Nästan alla svarade bestämt nej. Sen fick de frågan "Tycker du att en svart man kan vara president i USA?". Nästan alla svarade bestämt nej. Vad skulle de göra då? Jo, de skulle antingen inte rösta alls, eller rösta på republikanerna istället. Jävla vardagsrasism, och vardagssexism. Hoppas de inte röstar alls. (Jag vet egentligen att allas röst är lika mycket värd, att man ska ha respekt för åsikter och så vidare. Men jag erkänner, jag har inte det. Hoppas att de inte röstar alls.)

Men politik är ju knepigt ibland. Och jag fick ett roligt mail häromdagen som på ett annat sätt än detta visar hur tokiga amerikaner kan vara. Det var roligt. Enjoy!


These are from a book called Disorder in the American Courts, and are things people actually said in court, word for word, taken down and now published by court reporters who had the torment of staying calm while these exchanges were actually taking place.
______________________________________
Q: Are you sexually active?
A: No, I just lie there.
______________________________________
Q: What is your date of birth?
A: July 15th.
Q: What year?
A: Every year.
______________________________________
Q: How old is your son, the one living with you?
A: Thirty-eight or thirty-five, I can't remember which.
Q: How long has he lived with you?
A: Forty-five years.
______________________________________
Q: What was the first thing your husband said to you when he woke up that morning?
A: He said, "Where am I, Cathy?"
Q: And why did that upset you?
A: My name is Susan.
______________________________________
Q: Now doctor, isn't it true that when a person dies in his sleep, he doesn't know about it until the next morning?
A: Did you actually pass the bar exam?
___________________________________
Q: The youngest son, the twenty-year-old, how old is he?
_____________________________________
Q: Were you present when your picture was taken?
______________________________________
Q: She had three children, right?
A: Yes.
Q: How many were boys?
A: None.
Q: Were there any girls?
______________________________________
Q: How was your first marriage terminated?
A: By death.
Q: And by whose death was it terminated?
______________________________________
Q: Is your appearance here this morning pursuant to a deposition notice which I sent to your attorney?
A: No, this is how I dress when I go to work.
______________________________________
Q: Doctor, how many autopsies have you performed on dead people?
A: All my autopsies are performed on dead people.
______________________________________
Q: ALL your responses MUST be oral, OK? What school did you go to?
A: Oral.
______________________________________
Q: Doctor, before you performed the autopsy, did you check for a pulse?
A: No.
Q: Did you check for blood pressure?
A: No.
Q: Did you check for breathing?
A: No.
Q: So, then it is possible that the patient was alive when you began the autopsy?
A: No.
Q: How can you be so sure, Doctor?
A: Because his brain was sitting on my desk in a jar.
Q: But could the patient have still been alive, nevertheless?
A: Yes, it is possible that he could have been alive and practicing law somewhere

skjut dom!

Jag börjar tröttna lite på att jobba, ibland, speciellt när solen skiner utanför fönstret och man sitter vid en dator. Det är inte riktigt rätt. Men jag vet, bortskämt att klaga. Och Försvarsmakten blablabla. Jag har blivit rätt intresserad ändå, efter att ha fått höra så mycket. Jag har bland annat börjat fråga folk om deras upplevelser i lumpen, nördigt nog. Men man blir ju så insnöad.

Men allt snack, ibland somnar man nästan. Då är det roligt när någon intervjuad person, som babblar på om Försvarsets problem drar något oväntat skämt. Till exempel det skämt som min far alltid har som standardsvar på allt. "Skjut dom". Om man gnäller det minsta, om man säger att något är dåligt så svarar min pappa alltid så.

Idag:
- Vad ska man göra med chefer som behandlar sin personal dåligt?
- Skjut dom!

Då fnissar jag. Länge. Och alla i rummet tittar skumt, när jag sitter framför datorn med hörlurar och fnissar hejdlöst. Men så är de flesta här torrbollar också.

comme-il-faut

Det har varit Valborg, återigen utan att skymta en endaste brasa. Bara solsken och vin, bland många unga och glömska i Uppsalas virrvarr. Men mycket roligt. Och Jenny Guldfot har varit på visit i staden. En dag åkte vi till Skogskyrkogården och åt vindruvor sittandes på min knallblåa filt snodd från ett ryskt flygplan. Denna extraordinära filt ger alltid ett visst skimmer till alla möjliga utesittningar.



Sen strosade vi mest runt bland alla tallarna och oroade oss för att de som lutade värst skulle falla. Det var en fin utflykt.


Nu är jag hemma i Dalom, i byn som stoltserar med den kurbitsmålade telefonkiosken som varit med i flertalet kända sammanhang. På tv.



Exempelvis var den med i programmet "På rymmen" när Hjalle och Heavy rymde runt i Sverige. Det var ett stort samtalsämne när det begav sig.

bortsprungna katter ropar tillbaks

Jag har återigen fått pippi på en maträtt, eller en ingrediens möjligen. Marinerad tofu! Det är grymt. Finns också att köpa på Sveriges Dyraste Konsumbutik (konsum übermalmstorg) för 22 ynka kronor, en saftigt stor ekologisk bit! Helt sanslöst. Så nu ska det banne mig ätas tofu. Mer tofu till folket.

(Jag försökte, för att piffa upp inlägget lite, att hitta en bild på tofu. Problemet är bara att det ser så sjukt oaptitligt ut att det blir bättre utan.)

Sen ska det drickas vin i solen. Tills det blir kallt. Det är ju vår, vår, vår! Hallelujah. (Det är ungefär den känslan som den första minuten på "Mitt Gullbergs Kaj paradis", ni vet. Eller va sjutton, hela låten.)

know the value of staying well-dressed

Det finns ett stort problem med serien Ugly Betty. Det är att den heter Ugly Betty. Ett: Jag tycker att Betty är snygg. Betty är cool. Betty har fina klänningar. Betty har stil. Två: Hur bra är det att en serie om en tjej som klarar de grejer som hon vill göra, och är skitbra, fokuserar på att hon skulle vara ful? För att hon har glasögon? Tandställning? Lite tokiga och ovanliga kläder? (Svara på det minsann! Va? Va? Va?)

Är det så månne att de vill sända ut budskapet att även "fula" kan ha ett fint liv?Det är tamejtusan det fånigaste som finns i så fall.

Betty är ju grym. Kunde den inte bara heta Betty? Då hade jag varit nöjd. Och sluppit gnälla. Trots allt så är ju en bra grej att Betty inte går igenom den klassiska omvandlingen, där hon får moderiktiga kläder, noppade ögonbryn, linser och ja, ni vet. Det har inte hänt ännu, i alla fall. Må det aldrig hända! (Ja, jag vet att det bara är en serie, inte på riktigt, nej.)

library lover

Tss. Det här var roligt. Vad gör man när man ska skriva uppsats om Hegel? Gör ett boknördstest istället. Well, I can't say I'm surprised. Över resultatet. Anna, känn dig utmanad. (Har vi en 100%are där månne?)

"jag tror han vill ha en kaka!"

Idag skulle jag och min lilla caramell ta en fika. (Vi ville ha en kaka. På en onsdag.) Och vi hittade världens största biskvi! Detta, må jag säga, var ett gigantiskt bakverk. Tillsammans orkade vi en knapp tredjedel.



(Förtydligande: det är inte enbart Cams som är liten, det är biskvin som är stor.)

where does all the garbage go?

Jag blir så trött på min DN-prenumeration. Det är sanslöst hur mycket tidningar och delar man får som i alla fall jag gärna klarar mig utan. Varför kommer man inte på idén om en riktad prenumeration? Jag förstår inte. Jag vill inte ha DN Motor. Nej. Inte läser jag någonsin ekonomidelen. Och alla bilagor! Jisses. Jag skulle vara fullkomligt nöjd med nyhets- och kulturdelen varje dag. Det är ju bara de jag läser! Och På stan till helgen. Det blir finfint. Kan DN fixa det, please? Annars kan de gärna få gå med alla överblivna, olästa tidningar till pappersinsamlingen tusen meter bort jämt och ständigt. Och skämmas lite för att det slängs olästa tidningar.

Oho!

Jag gillar Håkans nya, väldigt faktiskt. Vissa gillar det mindre. Men jag gillar det. Jag tycker om när Håkan rockar. Men mest balladerna. Finast är Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Och den som säger att För sent för Edelweiss borde stannat som b-sida borde få lite stryk. (Men bara lite.) För den är fin fin fin. Och vem smälter inte när Håkan goes soul och sjunger till Natalie. Oj oj. Det var det. Jag är nöjd.

Jag har mycket nytt att lyssna på nu, fick en liten Fosca-skiva på posten av fina Hanna. Den har fått vänta lite på Håkan, men nu så.

en lång lång tid...

Nu är det bara väntan. Kanske årets händelse, i alla fall vårens.
(Jag är en sån nörd.)

Favorit i repris

En gång i tiden, för längelängesen, så gjorde jag en rolig lista. Det gick till så att man lät sin iPod svara på frågorna. Och det var så roligt att jag tänkte göra en ny. Höga förväntningar nu. Let's see.

1. Put you music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn't make sense.
NO CHEATING!

Will it be ok? Tell me
How are you feeling today? Järnspöken
How do your friends see you? A Fond Farewell
Will you get married? El condor pasa (if I could)
What is your best friend's theme song? This Dream Is Over
What is the story of you life? Bring It Back
What was high school like? Line of Best Fits
How can you get ahead in life? The Trapdoor
What is the best thing about you friend? The 'Feel Good' Revolution
What is tonight going to be like? Can I keep him?
What is in store for the remainder of this week? The Deutsch Mark Is Coming
What song describes you? Follow Me Down
To describe you grandparents? The New School
How is your life going? Jag tar vara på vattnet då åskan går
What song will they play at you funeral? Can't Get Enough
How does the world see you? Far Away
Will you have a happy life? Rocky Raccoon
What do your friends really think of you? Half A Person
Do people secretly lust after you? A Fool Such As I
How can I make myself happy? Attack El Robot! Attack!
What should you do with your life? What I Want
Will you ever have children? Kom igen Lena!


Tss. Men jag förstår inte, vadå "kom igen Lena"? Vem är Lena? Eller det kanske betyder att Håkan knackar på och säger "kom igen Lena". Han kanske bara glömmer att säga den första stavelsen "He". Och säger ett a för mycket på slutet. Och så blir det kanske en bäbis. Haha. Det tror jag på.

Over and out.

En bok för alla

Jag vill slå ett slag för En bok för alla. Jag kanske redan har gjort det, men jag vill slå på stora trumman för dem (så isåfall så skriver jag igen). En bok för alla är fantastiska. Passa på, nu kan man hitta "Mästaren och Margarita" för 30 kronor, eller P.O Enquists "Nedstörtad ängel" för 27. Helt sjukt. De väljer så bra! Jag vill sitta med där, och bestämma. Snälla, kan jag inte få det?

När jag skulle köpa en present till min kusin som fyllde tre i dagarna hittade jag också Stina Wirséns "Leka tre" i En bok för alla-serien. Sjukt bra utbud även för barn med andra ord! Jag bugar och bockar, och uppmanar alla att köpa deras titlar. De har ju blivit av med stadsbidraget nu också. Köp och stödj dem helt enkelt. Det kostar ju så lite, och man får riktigt bra grejer.
Köp köp köp!

Birds fly over the rainbow, why oh why can't I?

Denna söndag så utvecklar jag temat "vad man kan göra när man mest av allt vill undvika tentaplugg". Det har hittills betytt:

Virkning av en turkos sjal i mohair-garn
Ätande av gröna oliver
Läsande av nya 00TAL, särskilt Martina Lowdens och Dickon Edwards mailkonversation om liv, fiktion och skrivande
Slötittande på söndagsrepriserna på tv
Stirra på klädhögar som måste tvättas

Ungefär så. Men å andra sidan så var det faktiskt berusat födelsedagsfirande av Camilla igår, med middag på Patricia och dans på Debaser. Då kan man ju inte plugga idag, det är inte rimligt. Nej nej nej.

00TALs nya nummer har kommit! Och det är tjusigt! Och intressant! Jag är lite stolt. Och nu är det så va, att det är Rumla på tisdag - releasefest för numret och klubb, med musik och vin. Klockan sju på teater Giljotin. Det kommer bli grymt grymt grymt!
Komsi komsi komsi.

all you want is one more Saturday

Jag vill ha helg hela veckan. Jag vill inte ha tenta nästa vecka. Jag vill framför allt inte lämna in en synopsis tills imorgon. Efter tre uppsatser undrar jag fortfarande vad jag ska skriva i en synopsis. Jag tycker inte om synopsisar. Det är också ett fult ord, som inte riktigt går att säga i plural. Det kan ju inte vara synopsisar?

Just ja, boken var bra. Den nedan. Fin. Några gråtmoments. Sen har ju Håkans nya singel kommit. Den bloggar Johanni om. Den är fin, med handklapp och allt. Jag är nöjd.

Bokrea för amatörer?

Jag håller delvis med Anna att bokrean är för amatörer. Det är många fula nytryck av Lagerlöf eller Strindberg som ingen ändå vill ha, i den formen. Och sjukt mycket folk. Men idag hittade jag åtminstone något som jag har trängtat lite efter att läsa för en billig penning. Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Hoppas att den håller, efter alla skyhöga hyllningar förra året. Men en fin bok.

Varför dricker man inte champagne i såna här glas längre? Det ser så lyxigt ut. Som de gör i Marie Antoinette, eller i Brideshead revisited för den delen. Ge mig fina glas och champagne. Nu.

Efter en helg med fest, och häng med waldo junior och senior, så har jag åter fastnat i Brideshead Revisited. Och eftersom jag har gått och blivit krasslig också, så har jag samvete nog att titta hela dagarna. Dialogen är underbar! Tänk om folk talade så nuförtiden, det vore prima. Och jag håller i allra högsta grad med oskie, de har så tjusiga kläder. Se bara!

to do everything in truth

Idag är jag glad för att paketet från discshop med min fina Amelie-affisch har kommit fram. Den är jättestor. Och fin, tycker jag.



Och så är jag glad för att Brideshead revisited kom på posten i förrgår, vilket betyder att jag har en till fin tv-serie att förlora mig i.

Men jag är besviken på Bitterfittan, som jag har läst klart nu. Jag hade väl för höga förväntningar, men jag gillade så mycket det Maria Sveland sa. Och boken var inte så bra. Fast den har ju visserligen många feministiska poänger, javisst. Men det var så basic, vi vet att typ alla förhållanden är ojämställda. Vi vet att teori och praktik är sjukt svåra att kombinera. Det var också någon slags hyllning 70-talsfeminismen, som jag heller inte ens står bakom. Och som skönlitteratur? Nej. "Alltför pragmatisk" som min professor skulle ha sagt. Mmm.

Vissa fina avsnitt fanns ju i alla fall, jag gillade det om apelsinmännen. En apelsinman är inte dum inte.

"Män som skalar apelsiner är extremt ovanliga i det offentliga rummet. Precis som män med medhavd matsäck eller lunchlåda är ovanliga på arbetsplatser. Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka ... En sann prestigelös kärlekshandling som går på tvärs mot mycket i mansrollen."

Och just av det avsnittet har jag förstått hur mycket jag ber om när jag alltid ber folk omkring mig att skala mina apelsiner. De får hjälpa mig att åtminstone påbörja skalningen, eftersom jag är så dålig på att skala. Jag bara tar och tar. (Men jag är i alla fall bra på att lyssna.)

Sweeney Todd

Jag vill se Tim Burtons nya Sweeney Todd. NU! Av redan självklara skäl att det är Tim Burtons nya, att Johnny Depp är med, tillsammans med Helena Bonham Carter. Att det alltid är snyggt, fabulöst, fantastiskt. Och så ska de sjunga också, samtidigt som det är massa blod? Det låter märkligt, och jag måste se. På en gång. Plus att Johan Croneman skrev i DN idag att man "ligger utspilld i förundran" på slutet, att det är så genialiskt. Synd att jag är ute på vischan. Kan det vara möjligt att den går i närheten? Nej. Jag måste vänta. Damnit.

bitterfittan

I fredags var jag på Litteraturens långa natt på ABF-huset. Och det var helt fantastiskt! Författarna samtalade, och läste lite texter. Plus att det var så många bra författare! Jonas Hassen Khemiri, Kerstin Ekman, Torgny Lingren och så. Och Maria Sveland. Eftersom jag vid tidigare tillfällen talat så kärt om Khemiri, så tänkte jag nu istället tala mig varm om Sveland. Det var så bra så bra när hon pratade om Bitterfittan, och hennes feministiska ambitioner. Nu har jag inte läst boken, men ändå, hon berättade en träffande historia om sin barndom som jag kände mycket igen. Jag berättar min istället, nästan samma sak.

Som för henne, och andra, så tror jag inte riktigt att min pappa, när jag var liten, förstod att jag var tjej. Något av det första jag kommer ihåg är att han lärde mig namnen på Rysslands och USAs presidenter, och att jag snabbt lärde mig att folk blev imponerade när jag kunde namedroppa sådana grejer. Gorbatjov och Bush, och senare FNs generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali. Och det har ju i och för sig inget med att jag är tjej att göra, men han tutade också i mig, i samma veva, att jag kunde bli vad som helst. Himlen har inget tak. Jag skulle minsann bli president, statsminister och hela alltet. Det trodde både han och jag. Jag kunde, och skulle, bli statsminister.

Det jobbiga med historien kommer sen, när jag blev - och fortsätter att bli - så fruktansvärt besviken på världen. Kom inte och säg till mig att jag kan bli FNs generalsekreterare när jag inte kan det! Man får inte ljuga. Och just för att jag blev itutad att jag kan bli statsminister så kommer jag heller aldrig att bli det, eftersom den besvikelsen det medförde gör att jag röstar på ett parti som intresserar sig för att världen inte är rättvis. Plus att det kanske inte ens går ändå, vi har ju inte haft en kvinnlig statsministär ännu, och man ska inte ropa hej innan... Ni fattar.

Man säger att ignorance is a bliss, hade någon aldrig sagt till mig att jag har möjligheter i världen hade jag aldrig trott det. Och aldrig blivit besviken. Men i och för sig, hellre olycklig och fri, som de Beauvoir. Och en stolt bitterfitta, som hellre ser orättvisorna än att oförstående leva i dem. Och nu ska jag ut och köpa boken på stubinen, och hoppas på att den gör samma fenomenala intryck som Sveland gjorde. Over and out.

Facebook driver mig lite till vansinne. Det är kul, visst. Men alla dessa "requests" som hamnar på en hög och blir hundratals på några veckor. Det är galet. Jag menar, vissa är så nedrans töntiga att man inte ens orkar trycka på ignore.

De kommer speciellt från en person också, som jag inte vågar säga till att sluta. (Ingen av er som skulle kunna tänkas läsa här, jag lovar) Några exempel:

* How sexy are you?
* What is your sex colour?
* What is your secret sexual fantasy?
* You have a sex toy invitation

Eh...? Jag känner henne knappt ju. Herregud, sluta!
På dessa saker kunde man ju kanske hoppas att det var en fräsching som försökte få till det, men nej, det är det inte. (Det skulle i och för sig inte funka, hur som helst.)

Och det är det där också, att känna eller inte känna. Varför varför varför ska man ha tusen vänner där? Det blir något slags inflation. Okej om man faktiskt har tusen vänner, och att man faktiskt känner alla tusen. Men jag tycker bara att det är töntigt att ha folk man inte ens skulle hälsa på om man träffade dem. What's the point? Att visa hur lyckad och poppis man är? Suck.

shadows follow me

Är inte "ånyo" ett märkligt ord? Hur uttalar man det, exemepelvis? Med betoning på ny:et möjligen?

Den här veckan är trubbel. Till viss del eftersom Nordea är inkompetenta och fullkomligt tokiga. I torsdags när jag skulle ta ut pengar, tog bankomaten helt sonika mitt kort! Utan att jag slagit fel kod eller så. På kvittot stod det: Kortet beslagtaget, kontakta din bank för utredning. Hur sjukt är inte det? När jag sen pratade med banken sa de att det var "tekniskt fel". Pah! Och nu är jag utan bankomatkort i drygt en vecka. Bittert.

Och idag är jag övertygad om att någon har varit inne i min lägenhet. Det värsta är att folk verkar tro att jag är psyksjuk när jag säger det, men jag är helt säker! Varför? Jo, en lampa som jag helt säkert släckte innan jag gick var tänd, och lampan i hallen som jag helt säkert tände var släckt. Det allra sjukaste är att en lampa som hade gått i taklampan, för flera veckor sen (som jag inte orkat byta), lyser nu! Hur har det gått till? Det är läskigt. Som i Amelie från Montmartre, och med samma effekt. Jag tror att jag är tokig, och alla andra tror det också. Damnit.

synonymer

Jag gillar Words synonymordlista. (För övrigt skulle jag inte klara mig utan den, slår jämt upp förslag på ord där)

Men nyss hände denna synonymkedja:
aspekter --> komponenter
komponenter --> element
element --> skummisar

Hur tänkte dom då?

tillvarons möjliga helvaro

Idag är en bra dag. Jag har blivit lyrisk över tre saker, och jag har haft en smula tur. Turen bestådde visserligen bara i att jag lyckades åka gratis två av två resor med tunnelbanan (inte genom att planka, utan genom ren tur). Och att mina brev hann med postbilen, som kom precis samtidigt som jag när jag kl. 20.13 rusade till postlådan som ska hämtas kl. 20.00. Minsann.

Lyrisk har jag blivit över: (med inbördes ordning)
1. Sturekatten
2. Varat och tiden
3. Transkribering

Sturekatten, alltså. Jag kan inte förstå det! Inom tre minuters promenad från mitt hem finns tydligen en cafépärla. Som jag har saknat det! In my hood brukar sådana saker sällan hända. Mina favoritcaféer ligger ju stationer bort! Och jag har inte haft en susning om det här. Men sturekatten, ack ack! Så fint. Fantastiska gamla möbler, fina röda sammetssoffor och tavlor och fina tapeter i en gammal lägenhet. Ett tips för alla som gillar Edenborg, Vetekatten och sådana ställen. Eller, ett tips för alla. Varför har jag inte vetat om detta! Nu ska jag minsann hänga där. Ja.

Varat och tiden. Det är kanske inte boken i sig som jag blev lyrisk över. Det får visa sig. Snarare den extremt positiva överraskningen att kursen "filosfiska orginalverk" á la Heidegger visade sig vara så extremt fenomenalt bra! Jag satt två timmar och antecknade så att min hand värkte, läraren var cool och så sjukt bra och inspirerande. Oj oj oj.

Transkribering. Det kanske inte är transkriberingen i sig som jag blev så lyrisk över. Men ett extrajobb som passar mig som handen i handsken har ju aldrig hänt innan, det kan man vara lyrisk över. Ja. (Om ett tag har jag möjligtvis tröttnat, men det spelar ingen roll, för just nu känns är det bra.)

Ett sista citat á la Mads:
(Om en pojke som jag tycker att M ska pussa på. Det tycker inte hon.)

Jag: Men, han är ju söt!
M: Det är en ko också.

obsessed

Just nu är jag besatt av Twin Peaks. Det är ohållbart, bra tv-serier är en fara för min hälsa. Jag är liksom lagd så att jag blir besatt av saker. Ibland är det petitesser, som gröna oliver med citron i eller potatis och purjolöksoppa. Det stör ju inte min vardag, kanske min hälsa dock, eftersom jag äter samma sak i en vecka eller så. Frivilligt. Men det här är ju tokigt, stänga in sig hemma och sluta plugga för att jag helt enkelt inte kan sluta titta. Dvd-boxen ligger ju liksom där och frestar, med en hel massa osedda avsnitt. Och det stör mig. För charmen är ju att vänta på nästa avsnitt, riktigt sukta efter det. Men nej, att man inte har någon karaktär blir tydligt.

En sak stör mig. Jag har alltid varit så svag för Leo. Namnet Leo. Det är ett av mina favoritnamn. Det finns många bra Leo också, som Leo Morgan i Gentlemen. Som gör det fint. Men i Twin Peaks är ju Leo en riktig skurk! Det är inte alls bra. En skurk får inte heta Leo. Nej.