end of an era

En stress-sommar går mot sitt slut, och nu kanske jag kan skriva lite mer här. Vem vet. Jag har ju mest brottats med uppsatsen, och jag är en sån som gillar att vältra mig i min misär. Och det ska ju ingen behöva läsa för hur kul är det?

Jag har iallafall tagit ledigt ett par dagar (och nej, den är inte riktigt klar än, men snart). Mest har jag läst Agatha Christie invirad i täcket och blåst såpbubblor i fönstret. Såpbubblor är underskattat, jag har övat och kan nu blåsa sjukt stora! Typ fotbollsize. Det kan jag roa mig med en bra stund (och nej, jag försöker inte vara "värsta poppig" som någon uttryckte det, såpbubblor är roligt bara.) Jag skulle också ge utlåtandet att A murder is announced är bättre än The ABC murders, men att Mrs McGinty is dead är bättre än båda dessa. Den har helt enkelt den bästa tvisten. Agathas är de enda deckarna värda att läsa, om man ska erkänna sitt litteratursnobberi. Men det är likväl ett faktum, ja.

Sen har det ju varit mellanstadiefest hemma hos Mads! Jag hade en helrätt slutetav80börjanpå90-outfit. Randiga tights, benvärmare, mussepigg-tisha. Volangtofs/tygsnogg på sniskan och sprayad snedlugg. Fabulous.

Well, det var väl ungefär det.

all kärlek är bra kärlek

Hela den här sommaren är bara uppsats, och alla som frågar "pluggar du verkligen hela tiden?" skulle bli bestörta om de visste hur pass ärligt mitt "ja" faktiskt är. För ja, det gör jag. Jag bor på KB hela dagarna, och sliter mitt hår hemma framför skrivbordet på kvällarna. Drömmer ångestdrömmar om sidor som spårlöst försvinner på nätterna, och ja, jag börjar bli tokig nu. Men det är de sista nu, slutet verkar närma sig. Men tills dess är många timmar kvar, och min hjärna är full av blåmärken och skavsår.

Och nu är det helt plötsligt soligt och varmt, nu när skrivandet är som mest intensivt! Kan det hålla i sig en vecka bara så att jag kan få lite solsken sen, snälla!

Jag har iallafall min gamla vän Helena med mig på KB. Rasterna vi tar går ibland till att tala om minnen från förr, som när jag som naiv 5-åring lät mig luras av henne att skumgodissvampar faktist växer utomhus, i gamla Olas grönsaksland. Eller när hon klippte mitt hår kort med en rosa sax formad som en elefant, och våra mammors miner när de kom på oss. Det var tider minsann!

Well, jag flydde iallafall uppsatsen en stund när det var prideparaden. Och jag blev som vanligt lika rörd, lika upprörd. Jag fick några tårar i ögat när "stolta föräldrar till homosexuella barn" trampade förbi mig - en mamma gick först med ett plakat där det stod "stolt mamma". Men varför blir jag egentligen rörd av det kan man fråga sig? Är det inte så att jag egentligen blir ledsen över att det finns föräldrar som inte är stolta över sina (homosexuella) barn, som skäms över dem. Jag tror det. Och jag tror inte att jag tror att jag kommer sluta gråta när jag ser de stolta föräldrarna, inte förrän de slipper bära plakat för att man ska veta att de stödjer sina barn. Det borde man förutsätta att föräldrar gör.