go turn their heads, go knock them dead, go break their hearts

I tisdags såg jag Håkan Hellström på Cirkus, och ikväll är det dags för Okkervil river på Medis. Vilken vecka va? Angående Håkan så har han en ganska pinsam effekt på mig, jag blir fullkomligt okritisk och knäsvag. Han är ju så rar, som Mads påpekade efter konserten. Ja, och han är så fin - den här turnén till ära i lila sammetskavaj. Och när han sjunger Brännö Serenad om sitt livs kärlek och påpekar att det trots allt slutade lyckligt så fullkomligt smälter man ju. Efter spelningen konstaterade vi krasst att vi bor i fel stad. Jag menar, det räcker nästan (!) att man pratar så fint som Håkan gör för att jag ska falla handlöst. Skånska funkar det med. Men stockholmska? Nej. Det är nog en av de mest oattraktiva dialekterna.

Hur som helst så är jag benägen att hålla med Johanni en aning angående konserten. Vad hände egentligen med Aprilhimlen? Varför så långsamt och nästan a capella? Sen hör jag onekligen till den delen av publiken som blir nöjd bara av att få se Håkan spela som man är vid van att Håkan spelar. Det är alltid lika intressant att försöka förstå att man har det gemensamt med den samling människor som går på Håkans spelningar. Det måste vara det enda man har gemensamt. (På Dalarnas tidningars hemsida kan man också göra ett test om hur stort fan man är av Håkan. Jag är stolt över mina "8-10 rätt". Det roligaste var dock formuleringen "vilken av Håkans låtar FÖRSÖKTE Fredrik Virtanen sjunga". Haha.)

Well, nu väntar jag in J för att se Okkervil ikväll. Det ska bli spännande, bara min krasslighet försvinner. Sjungandet och den iskalla promenaden från Djurgården i tisdags har gjort sitt. Jag har visserligen mest lyssnat på Okkervils The Stand Ins. Den är grym, så jag gissar att kvällen blir fenomenal.

Silverfisken

Jag håller för närvarande på att läsa en fullkomligt vidrig historia, Silverfisken av Sofia Rapp Johansson. För första gången i mitt liv så tror jag inte att jag kommer kunna läsa boken till sista sidan. Det är så äckligt, hemskt och fruktansvärt att det inte går att ta in.

Det är något slags självbiografisk poesi, eller "lyrisk monolog" som det står i baksidetexten. Om incest. Och den är detaljerad, så detaljerad att jag vill kräkas efter i princip varje ord. Detta är så illa. Och man borde läsa för att förstå att det finns barn som har det så, men herregud, det är vidrigt. Boken vann årets Katapultpris, och en del av motiveringen var att "hoppet finns närvarande hela tiden, i varje ögonblick, genom själva språkets glädjestrålande vägran att låta förnedringen ta över". Men jag ser inget hopp! Jag kan inte fokusera på språket. Jag ser bara elände, så mycket elände att det knappt är möjligt att läsa.

När verkligheten är så nedrig så vill jag inte veta. Jag håller med Elly, nu får det vara nog. Kan inte verkligheten bättra sig någon gång snart? Som den är just nu så vägrar jag att befatta mig med den. (Jag tar tillbaka allt om att ta till vara på nuet, nuet kan slänga sig i väggen. Jag förväntar mig att verkligheten tar det här på allvar och ger glada besked framöver, jag accepterar inget annat än glada besked.)

WallE

Nu har jag sett en film som jag inte ska klaga på. WallE, om den ensamma roboten som är kvar på jorden om 700 år och staplar sopor högre än skyskrapor. Jag tyckte det var en väldigt, väldigt söt film. Samtidigt som den var dystopiskt svart och skrämmande tänkvärd. Det är en bra kombination. Hoppas att den har haft många besökare i USA, det kan behövas.

Människorna i filmen, som för övrigt bor i något stort rymdskepp där de åker runt i eldrivna stolar hela dagarna, är så feta att de inte kan gå. Och jorden är en skräphög. Det låter kanske övertydligt men det är gjort på ett bra sätt. Faktiskt. (Sen, om man vill vara sån, så kan man ju alltid klaga på saker. Exempelvis heteronormativiteten som alltid: att två robotar som blir kära i varandra måste ha tydligt olika kön är uppenbarligen viktigt. Annars hade man ju ett ypperligt tillfälle att göra dem lite androgyna, jag menar, hur ofta är robotar tydligt könsbestämda anyway? Det hade varit lite spännande om det inte var så säkerställt i filmen, hur som helst. Men nu gapar jag efter mycket! Miljö- och (över)konsumtionsperspektiv räcker långt för en barnfilm. Så är det.)

det är synd om människorna

Det är roligt att DN:s Niklas Wahllöf sågar tv-serien Färjan. Inte för att man borde förvänta sig annat. Det måste ju vara det värsta skräpet som sänds? Bara reklamen räcker för att man ska må illa. Jag förstår inte varför någon skulle vilja titta på folk som är så pinsamma som de tydligen är på sådana kryssningar. Alltså, i reklamklippen för Färjan så ser man en man som är så stupfull att han inte kan ta sig ned för en trappa. Och folk som fuldansar och hånglar på ett dansgolv. Och folk som blir nedbrottade av vakter för att de beter sig allmänt illa. Är det roligt? Är det bara jag som skäms till döds och byter kanal i panik? Stackars, stackars människor. Det värsta är att Kanal 5 tydligen fått in hundratals brev från folk som vädjar till dem att inte sända bilder som kommer att få deras äktenskap att gå i kras. Det är vedervärdigt, jag ska aldrig mer åka på en sådan båt. Aldrig. (Då kan man fråga sig hur Viking Line tänkte, att det skulle vara bra publicitet för kryssningar? Hmm.)

Lite kuriosa: jag har faktiskt städat på just den här båten. För ganska många år sedan. Det var förmodligen det mest vidriga jag har gjort. Vi skulle städa badrummen på runt en minut per hytt. Ha! Det är ytterligare ett skäl att inte åka på den båten vill jag lova. Usch.

(snille och) smak

Jag tänker, precis enligt Annas kloka råd, inte ljuga om att jag har läst Jean-Marie Gustave Le Clézio för det har jag inte. Men nu vill jag så klart göra det, som alltid efter att Horace presenterat pristagaren. Det är lite så att Horace smak är lag (med reservation för överdrift: jag har ju i och för sig ägnat en magisteruppsats åt att kritisera hans fru, så det kanske inte stämmer i alla väder). Alla, som vet mer än jag, tycks säga att det är ett bra val. Han verkar intressant och postkolonialt rätt i tiden. Och en helt irrelevant åsikt: han har ju ett så tjusigt namn! (ALLT franskt är spännande och exotiskt, n'est-ce pas?)

Men jag tycker Le Clézio verkar smakfullt blygsam och ödmjuk, en humanist och idealist. Plus att han i DN:s intervju från februari lite oväntat framhåller: "Avgörande för min stil blev den amerikanska författaren J D Salingers 'Räddaren i nöden'. Det är en av tidernas bästa romaner!". Man kan ju inte annat än att hålla med. Så lättköpt är jag - nu har jag efter de senaste dagarnas ståhej och ett sådant uttalande helt enkelt bestämt mig för att gilla valet. Och tycka massa saker. Punkt.

Livet måste vara en berättelse annars krossas man under det

Det är till min förtjusning mycket om litteratur just nu. Det har varit bokmässa, Göran Hägg har listat 1001 böcker man måste läsa innan man dör och på torsdag tillkännages årets Nobelpris i litteratur. Apropå bokmässan blir jag matt utan att ens ha varit där, och Häggs bok känns lite överflödig för mig rent personligen - som om man inte är stressad nog att hinna skriva ner allt på att-läsa-listan, än mer hinna läsa allt som står där. Och Nobelpriset: kan folk inte lära sig att de förmodligen aldrig kommer att förhandstippa rätt pristagare?

Men åter till böcker. I mitt nyvunna lyssnande på SR:s podradioarkiv hittade jag Jessika Gedins sommarprogram, där hon träffande påpekade att identiteten är en blandning av arv, miljö och de böcker hon har läst. Så, vilka böcker har egentligen haft störst inverkan på vem man är? Är det ens möjligt att förstå det själv? Kitty-böckerna under lågstadiet gjorde säkert sitt, och de kanske inte är de första man kommer att tänka på.

Det behöver kanske inte alltid vara det bästa man har läst, utan något som verkligen har fastnat just i den tid som man läste det. Som har krupit in i ens liv, där läsupplevelsen åstadkommit något i ens bild av sig själv och världen. För mig är det böcker som Egalias döttrar, The Bell Jar, Under det rosa täcket, Wide Sargasso Sea, A room of one's own, Dykungens dotter. Eller varför inte tidigare: Janne min vän, Mio min Mio, Godnatt Mister Tom. Och om (förtvivlad) kärlek: Thérèse Raquin, Oskyld, Doktor Glas. Om något som man med skräckblandad förtjusning skulle vilja leva i: Gentlemen, The Secret History, Special Topics in Calamity Physics, Harry Potter! Nu varken vill eller kan jag sluta, det finns så mycket som man inte vill lämna därhän. Men det får vara. Det blir väl till slut en lista på nästan allt man någonsin har läst - och det är väl det som är poängen. Utom möjligen Da Vinci-koden och Liza Marklund. Fast de gjorde väl något de med. Möjligen.