I've asked you in forty different ways and this time you better come up with a fresh answer

Den här filmen kan man inte se för många gånger. Det är bara så. Reese Whiterspoon och Joaquin Phoenix gör ju helt fenomenala roller, och sen kan man inte annat än att gripas av historien. Om man också gillar musiken är ju varje sekund av filmen sevärd, eftersom Joaquin och Reese faktiskt kan sjunga.

Att detaljer som att birollerna Elvis och Jerry Lee Lewis är med och hänger, och allas covers på allas låtar, tycker jag gör allt lite extra roligt. Väldigt bra när June och Johnny sjunger Dylans "It ain't me babe", till exempel. Och faktumet att det var June som skrev "Ring of fire" är så hårt, men underbart. Ack den kärleken. Så fick de varandra till slut. Snyft.

en fri kvinnas bekännelser

Ikväll upptäckte jag att sista avsnittet av En fri kvinnas bekännelser, av Jennifer Fox, gick i repris på Svt. Jag blev lite ledsen att jag helt glömt bort att repriserna har gått i sommar. Det är en fenomenal dokumentärserie. Obehaglig, upprörande, personlig men framför allt bra. Det är fin musik också. Förut när jag såg den blev jag lite irriterad på att den har ett så tamt och "återställande" slut när Jennifer upptäcker att hon trots sitt tidigare genomgående motstånd vill stadga sig och skaffa barn. Att det liksom tog udden av allt det slagkraftiga i de andra avsnitten. Nu tyckte jag att det var ganska fint. Att det var hoppfullt, att hon trots allt ville, och trodde, på ett liv med barn utan att vara fastkedjad vid blöjberget. Det blev synnerligen mer intressant. Ändå.

"she was Norma Jean playing 'Marilyn' playing 'Angela'

like a Russian doll in which smaller dolls are contained by the largest doll"



Jag har varit upptagen med att läsa Blonde. På engelska, vilket tar sin lilla tid. (Kanske inte en skälig ursäkt för den extremt långa bloggpausen, men det är en väldigt läsvärd bok må jag säga. Ack så bra.) Nu har jag blivit fullkomligt besatt av Marilyn. Allt är så tragiskt, fascinerande, spännande, tjusigt. Puh. Till råga på allt hittade jag till Museum Erotica i Köpenhamn i helgen, där de hade en magnifik Marilyn-utställning med mängder av snygga filmaffischer och prylar. Ett hett tips om man ska besöka Köpenhamn. Riktigt riktigt bra.

Marilyn är för mig ett extremt exempel på någon slags total feministisk ambivalens. En konstruktion. Namnet, sminket, håret. Allt. Samtidigt som hon är oemotståndlig. Jag kan inte riktigt komma överens med min fascination inför det här. Marilyn personifierar ett krock mellan offer och styrka, mellan att komma långt genom att spela efter de regler som är givna istället för att trotsa dem. Var hon ett offer? Var hon helt enkelt smart? Samtidigt kan man inte komma ifrån tragiken i att de som tjänade storkovan på att exploatera henne var gubbar. Nåväl. Joyce Carol Oates är hursomhelst mästerlig på att nyansera myten om Marilyn.

"Never can you climb over this wall, you're not strong enough; girls aren't strong enough; girls aren't big enough; your body is fragile and breakable, like a doll; your body is a doll; your body is for others to admire and to pet; your body is to be used by others, not used by you
...
There's a hidden door in the wall, but you must wait lika a good little girl for this door to be opened. You must wait patiently, and you must wait quietly. You must not knock on the door lika a naughty boy. You must not shout or cry. You must win over the doorkeeper - an old, ugly, green-skinned gnome. You must make the doorkeeper take notice of you. You must make the doorkeeper admire you. You must make the doorkeeper desire you. And then he will love you and do your bidding. Smile! Smile, and be happy! Smile, and take off your clothes!"