to do everything in truth

Idag är jag glad för att paketet från discshop med min fina Amelie-affisch har kommit fram. Den är jättestor. Och fin, tycker jag.



Och så är jag glad för att Brideshead revisited kom på posten i förrgår, vilket betyder att jag har en till fin tv-serie att förlora mig i.

Men jag är besviken på Bitterfittan, som jag har läst klart nu. Jag hade väl för höga förväntningar, men jag gillade så mycket det Maria Sveland sa. Och boken var inte så bra. Fast den har ju visserligen många feministiska poänger, javisst. Men det var så basic, vi vet att typ alla förhållanden är ojämställda. Vi vet att teori och praktik är sjukt svåra att kombinera. Det var också någon slags hyllning 70-talsfeminismen, som jag heller inte ens står bakom. Och som skönlitteratur? Nej. "Alltför pragmatisk" som min professor skulle ha sagt. Mmm.

Vissa fina avsnitt fanns ju i alla fall, jag gillade det om apelsinmännen. En apelsinman är inte dum inte.

"Män som skalar apelsiner är extremt ovanliga i det offentliga rummet. Precis som män med medhavd matsäck eller lunchlåda är ovanliga på arbetsplatser. Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka ... En sann prestigelös kärlekshandling som går på tvärs mot mycket i mansrollen."

Och just av det avsnittet har jag förstått hur mycket jag ber om när jag alltid ber folk omkring mig att skala mina apelsiner. De får hjälpa mig att åtminstone påbörja skalningen, eftersom jag är så dålig på att skala. Jag bara tar och tar. (Men jag är i alla fall bra på att lyssna.)