Hissen

Idag fastnade jag i en hiss och det var mitt eget fel. Det var obehagligt. Jag skulle åka ner till källaren med min mammas bagage, där hon stod med bilen som skulle packas. Min mamma har oturligt nog väldigt långa stroppar på sin ryggsäck, och när hissdörren gick igen så såg jag att en av stropparna var kvar utanför. Givetvis kastade jag mig mot dörren för att hinna öppna den innan hissen for iväg, men det hann jag ju inte. Och vips så hängde väskan uppe i hisstaket och hissen satt fast mellan två våningar. Och jag hade ingen mobil med mig och stackars mamma väntade i källaren. Och vips kände jag mig som en hjälplös femåring, men det gick ju att larma hissreparatören från hissen. Sen fick jag sitta där och ropa hallå tills en tant kom som hade tid att åka ner och meddela mamma att jag satt fast. Det gjorde att jag ännu mer kände mig som en femåring "kan du snälla åka ner och säga till min mamma att jag har fastnat?". Det blev ju inte bättre när mamma tittade in i hissfönstret och frågade vad jag nu hade ställt till med. Ynkligt svarade jag att det var ju inte mitt fel, det var ju den dumma väskan som hade fastnat. Det var väskans fel och mamma borde ju se till att inte ha så långa stroppar för det kan sluta illa.

Efter en halvtimme kom en röst från himlen (eller våningen ovanför) och frågade hur det stod till med mig där i hissen, jag skulle bara hålla mig lugn så skulle jag snart vara ute i friheten igen. Reparatören hade anlänt! Han skrattade lite åt mig när dörren öppnades och jag satt där och var ynklig, men sa lite snällt "men du, det är sånt som händer". Så utbytte mamma och reparatören menande blickar, att ja, lillflickan har ju lärt sig en läxa i alla fall. (1. Kontrollera alltid att väskans stroppar är inne i hissen innan dörren stängs, ännu viktigare är det med skosnören - det kan gå riktigt illa! 2. Medtag under alla omständigheter din mobiltelefon, även på kortare ärenden.) Jag har fortfarande inte repat mig från femåringsstadiet.