smälter

Nej, nu var det alldeles för deprimerande med snöbilden. Den är ju borta nu, snön alltså. Idag har jag varit på Sigtuna folkhögskola och tittat på fotoutställning, och det var var extraordinärt. Särskilt juniors bilder var fenomenala. Jag blev mycket imponerad. I efterhand kom jag att tänka lite på Claires fotografier, i Six feet under. Med urklippta och rivna grejer på ett ansikte, fast på ett annat sätt. Extremt bra med andra ord, när man refererar till sådant. (Där har ni som inte sett Six feet ytterligare en anledning att göra det)

För övrigt är det sol ute, och jag har tvättat mina fönster. Nu ser man ut. Och i mitt fönster kan man sitta och titta i solen, det är bra. Det blir så varmt att sådana här saker händer:

vår?

Så här såg det ut hemma på våra soptunnor i dalom igår.

en lovsång

En lördagkvällning som denna sitter jag och förundras över Birgitta Trotzigs mästerlighet:

"I kärleken, den dödliga skadan som mitt liv sakta förblöder ur, är jag bevarad"

Hon är otrolig, den människan. Sjukt bra.

Egentligen sitter jag faktiskt och pysslar med det sista (ja! tro det eller ej!) på min mastodontuppsats. Nu ni, nu ska den tamejtusan in.

Några frivilla korrekturläsare? Jag gör vad som helst, nästan, och är evigt tacksam. Om det skulle räcka. Men som sagt, den är lång. Och lite svår, men inte så värst. Och ska skickas ganska snart. 73 sidor, mycket Foucault, Butler och Rancière. Och mycket Bübins unge, förstås. Man bör gilla litteraturvetenskap. Hmm. Några frivilliga? Eh.

bigmouth strikes again

Jag tänkte vara lite politisk och skriva något om allt inför valet i USA. Men sen så kom jag på att jag inte riktigt orkar nästan. För det är så deprimerande. USA kan komma att (hoppas hoppas hoppas) få sin första kvinnliga, eller sin första svarta, president. Det är på tiden, kan man tycka. Men USA är ett sånt knepigt land. De har givit oss strålande författare, filosofer, allt. Jag menar, hälften (minst!) av ens husgudar är amerikanska.

Samtidigt är det ett land fullt av dårar. Jag såg på ett reportage om debatten kring Clinton och Obama, när de intervjuade vanliga människor runt om i landet som tidigare röstat på demokraterna (framför allt vita män). De fick först frågan "Tycker du att en kvinna kan vara president i USA?". Nästan alla svarade bestämt nej. Sen fick de frågan "Tycker du att en svart man kan vara president i USA?". Nästan alla svarade bestämt nej. Vad skulle de göra då? Jo, de skulle antingen inte rösta alls, eller rösta på republikanerna istället. Jävla vardagsrasism, och vardagssexism. Hoppas de inte röstar alls. (Jag vet egentligen att allas röst är lika mycket värd, att man ska ha respekt för åsikter och så vidare. Men jag erkänner, jag har inte det. Hoppas att de inte röstar alls.)

Men politik är ju knepigt ibland. Och jag fick ett roligt mail häromdagen som på ett annat sätt än detta visar hur tokiga amerikaner kan vara. Det var roligt. Enjoy!


These are from a book called Disorder in the American Courts, and are things people actually said in court, word for word, taken down and now published by court reporters who had the torment of staying calm while these exchanges were actually taking place.
______________________________________
Q: Are you sexually active?
A: No, I just lie there.
______________________________________
Q: What is your date of birth?
A: July 15th.
Q: What year?
A: Every year.
______________________________________
Q: How old is your son, the one living with you?
A: Thirty-eight or thirty-five, I can't remember which.
Q: How long has he lived with you?
A: Forty-five years.
______________________________________
Q: What was the first thing your husband said to you when he woke up that morning?
A: He said, "Where am I, Cathy?"
Q: And why did that upset you?
A: My name is Susan.
______________________________________
Q: Now doctor, isn't it true that when a person dies in his sleep, he doesn't know about it until the next morning?
A: Did you actually pass the bar exam?
___________________________________
Q: The youngest son, the twenty-year-old, how old is he?
_____________________________________
Q: Were you present when your picture was taken?
______________________________________
Q: She had three children, right?
A: Yes.
Q: How many were boys?
A: None.
Q: Were there any girls?
______________________________________
Q: How was your first marriage terminated?
A: By death.
Q: And by whose death was it terminated?
______________________________________
Q: Is your appearance here this morning pursuant to a deposition notice which I sent to your attorney?
A: No, this is how I dress when I go to work.
______________________________________
Q: Doctor, how many autopsies have you performed on dead people?
A: All my autopsies are performed on dead people.
______________________________________
Q: ALL your responses MUST be oral, OK? What school did you go to?
A: Oral.
______________________________________
Q: Doctor, before you performed the autopsy, did you check for a pulse?
A: No.
Q: Did you check for blood pressure?
A: No.
Q: Did you check for breathing?
A: No.
Q: So, then it is possible that the patient was alive when you began the autopsy?
A: No.
Q: How can you be so sure, Doctor?
A: Because his brain was sitting on my desk in a jar.
Q: But could the patient have still been alive, nevertheless?
A: Yes, it is possible that he could have been alive and practicing law somewhere

skjut dom!

Jag börjar tröttna lite på att jobba, ibland, speciellt när solen skiner utanför fönstret och man sitter vid en dator. Det är inte riktigt rätt. Men jag vet, bortskämt att klaga. Och Försvarsmakten blablabla. Jag har blivit rätt intresserad ändå, efter att ha fått höra så mycket. Jag har bland annat börjat fråga folk om deras upplevelser i lumpen, nördigt nog. Men man blir ju så insnöad.

Men allt snack, ibland somnar man nästan. Då är det roligt när någon intervjuad person, som babblar på om Försvarsets problem drar något oväntat skämt. Till exempel det skämt som min far alltid har som standardsvar på allt. "Skjut dom". Om man gnäller det minsta, om man säger att något är dåligt så svarar min pappa alltid så.

Idag:
- Vad ska man göra med chefer som behandlar sin personal dåligt?
- Skjut dom!

Då fnissar jag. Länge. Och alla i rummet tittar skumt, när jag sitter framför datorn med hörlurar och fnissar hejdlöst. Men så är de flesta här torrbollar också.

comme-il-faut

Det har varit Valborg, återigen utan att skymta en endaste brasa. Bara solsken och vin, bland många unga och glömska i Uppsalas virrvarr. Men mycket roligt. Och Jenny Guldfot har varit på visit i staden. En dag åkte vi till Skogskyrkogården och åt vindruvor sittandes på min knallblåa filt snodd från ett ryskt flygplan. Denna extraordinära filt ger alltid ett visst skimmer till alla möjliga utesittningar.



Sen strosade vi mest runt bland alla tallarna och oroade oss för att de som lutade värst skulle falla. Det var en fin utflykt.


Nu är jag hemma i Dalom, i byn som stoltserar med den kurbitsmålade telefonkiosken som varit med i flertalet kända sammanhang. På tv.



Exempelvis var den med i programmet "På rymmen" när Hjalle och Heavy rymde runt i Sverige. Det var ett stort samtalsämne när det begav sig.