På Dagens Nyheters framsida igår toppades nyheterna med att "Olyckligt äktenskap kan bero på generna". Svenska forskare har tydligen kommit på att 40% av alla män har en genetisk tendens till olyckliga äktenskap och missnöjda fruar.
Well. Till att börja med så tror jag inte på det, (de har fel!) men den främsta frågan är vad i allsindar vi ska med denna information till? Det värsta med DNA- och gendebatten är att det liksom tar bort individers och samhällets ansvar. Vi kan ju skylla allt jobbigt på generna verkar det som. Samhället behöver inte förbättra sig eftersom alla brottslingar begår brott för att det sitter i deras gener. Alla ni missnöjda fruar, era män har inget ansvar för att ni ska ha en bra relation, nej, det beror bara på deras gener. Sorry. Om det är så att männen slår sina fruar så är det ju väldigt tråkigt, men de kan egentligen inte rå för det eftersom deras DNA är på det viset.
Jag kanske är lite hård nu, säkert skulle de säga att det är en kombination av miljö och gener. Visst. Men jag förstår fortfarande inte vad informationen är relevant för? Vem hjälper det? Mår någon part mindre dåligt i sin sorg över ett olycklig äktenskap om det visar sig vara genetiskt? Det tror jag faktiskt inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
nej, och varför satsa resurser på den typen av forskning.. vad leder det till för gott.. och som du säger, det leder ju bara till någon slags offermentalitet, att man har noll eget ansvar (en attityd jag prepareras med rätt mkt på mitt jobb och blir SÅ trött på)
Det är ju en ganska svensk sjukdom överlag att forska efter information som pekar på att vårat eget ansvar egentligen ligger på någon annan. Det är exakt samma sak som med människor som skulle bära på "fetma-gener" istället för att inse den enkla sanningen att det, trots att det nu så skulle vara fallet, ändå är helt upp till individen att påverka. Det är egentligen rätt märkligt, att man får forska om vad som helst. (baksidan med demokrati, månne) Men uppenbarligen får man ju det, och värre lär det ju bli, tyvärr. Nä, nog påverkar arv och gener, men att skylla någonting helt och hållet på det är ganska galet. (Men det var kanske inte riktigt det forskarna menade heller)
verkligen passande med conors ord där.
du har så rätt, heléne. vem vill veta om ens sorg och elände beror på generna, dem kan vi ju inte ändra på! nästa steg är väl att vi kommer kunna testa våra pojkvänner och fästmän för att se om de bär på den elaka genen, så vet vi att då är det ingen idé att satsa då... nej, hårt arbete är det enda rätta. det som inte är värt att kämpa för är inte värt att ha.
hata DN alla dagar utom idag. älska SvD!
Skicka en kommentar