surprise me

Jag tycker om att bli positivt överraskad. Den första, och största, överraskningen är Pia Johansson. För en tid sedan (i och för sig en ganska lång tid sedan) såg jag Petra von Kants bittra tårar på Stadsteatern. Och herregud vad Pia Johansson var fantastiskt bra! Det kunde jag aldrig tro. Faktiskt. Jag har mest sett henne som en lite jobbig och överdriven buskistant i Parlamentet. Men ack nej! Där hade jag fel. (I måndags såg jag däremot Glenngarry Glenn Ross på samma teater, fast utan Pia förstås, och det var inte så spännande. Det är inget jag rekomenderar.)



Nästa grej är att jag under de senaste månadernas frossat i SR:s podarkiv, och framför allt lyssnat igenom alla Spanarna. Här är förvåningen inte lika överväldigande, men jag tycker ändå att Sissela Kyle är smartare och så mycket mer skarp och rolig än vad jag trodde. Men som sagt, hon har ju gjort andra bra saker förut, så det var kanske inte en hejdundrande överraskning i lika stor grad som Pia. Angående Spanarna var det genom ett förträffligt tips jag fastnade för programmet, och mitt lyssnande på det har hittills skapat några diskussioner. Vissa verkar tycka att det är "alldeles för småborgerlig humor" för att lyssna på. Larvigt! Igår samtalade jag däremot med en vän och våra gemensamma hyllningar hade inga gränser, det slutade med konstaterandet att vi gärna skulle föda Göran Everdahls barn. Ha.