what gives this mess some grace unless it's kicks

...

The strong pulse of Ambition struck
In every vein I owned;
At the same instant, bleeding broke
A secret, inward wound.

-Charlotte Brontë

Vilken vecka. Men nu är det klart, avklarat, inskickat.

När jag var liten och det kom sig så att jag gjorde något bus, varpå jag gjorde mig illa, så sa alltid min mamma att "synden straffar sig själv". Det där tänker jag på ibland. Det var ju ofta så. Ville man retas så fick man på något mystiskt sätt tillbaka: om man skulle snärta någon med en gummisnodd så gjorde det alltid ondast på en själv. Ni vet.

Men de dagar det där ordspråket poppar upp i tankarna numera så blir jag alltid arg. När det blir så att allt händer på samma gång, på samma vecka, och det bara är elände. När man egentligen vill ta en timeout och inte gå ur sängen alls. När man är stressad och måste få klart något viktigt viktigt, när man blir sjuk, när saker händer som får en att grubbla över sånt som man måste lämna bakom sig. Samtidigt. Då blir jag arg. Varför ska det vara så? What have I done? Jag förstår inte vad det är som straffar sig. Jag har inte gjort något fel ju, lägg av då!

Sen smyger det fram någonstans ifrån att jo, i allmänhet tillåter man sig ändå att hamna i situationer. Det kanske kan förhindras. Kanske med bättre planering eller självdisciplin eller förstånd. Whatever. Men vadå, ska man gå runt och tänka så? Ska man vara så förståndig att man hela tiden förebygger jobbiga situationer? Jag vet inte. Det verkar inte riktigt klokt det heller. Men om inte så sitter man ju där under sin helvetesvecka och svär över att man inte varit förståndig nog.

Nåväl. För övrigt så avslutades veckan ändå finfint med ett besök hos bönan i Örebro. Drinkar med frysta hallon och samtal in på sena natten är ett av de bästa sätten att spendera en helg på vill jag lova. Tyvärr kom förkylningen tillbaka med full kraft, trots löften om att sprit gör en både lycklig och frisk.