en fri kvinnas bekännelser

Ikväll upptäckte jag att sista avsnittet av En fri kvinnas bekännelser, av Jennifer Fox, gick i repris på Svt. Jag blev lite ledsen att jag helt glömt bort att repriserna har gått i sommar. Det är en fenomenal dokumentärserie. Obehaglig, upprörande, personlig men framför allt bra. Det är fin musik också. Förut när jag såg den blev jag lite irriterad på att den har ett så tamt och "återställande" slut när Jennifer upptäcker att hon trots sitt tidigare genomgående motstånd vill stadga sig och skaffa barn. Att det liksom tog udden av allt det slagkraftiga i de andra avsnitten. Nu tyckte jag att det var ganska fint. Att det var hoppfullt, att hon trots allt ville, och trodde, på ett liv med barn utan att vara fastkedjad vid blöjberget. Det blev synnerligen mer intressant. Ändå.