J.K. Rowling, Harry Potter and the Half-Blood Prince, p. 171.

Jag pluggar engelsk grammatik mest hela tiden och då mina vänner, är det sjukt svårt att komma på nåt kul att skriva om. Jag har dock kommit på en grej som får mig att tro att jag pluggar fast jag egentligen gör något ganska trevligt. Jag lyssnar på Harry Potter på ljudbok. Eftersom jag kan dessa böcker utantill så tänker jag mig att jag kan lyssna på språket istället för handlingen. Eh.

Jag lyssnade precis förbi ett av mina favourite moments i Harry Potter and the Half-Blood Prince:

(För er icke insatta - shame on you! - så krävs lite kontext. Snape är en lärare på Hogwarts som vi hatar. Han är alltid elak mot Harry, och den som är elak mot Harry och hans vänner ogillar man. Eftersom Harry liksom är bäst och finast.)

'Pathetic Weasley', said Snape, after a while. 'Here - let me show you -'
He turned his wand on Harry so fast that Harry reacted instinctively; all thought of non-verbal spells forgotten he yelled, 'Protego!'.
His Shield Charm was so strong Snape was knocked off-balance and hit his desk. The whole class had looked round and now watched as Snape righted himself, scowling.
'Do you remember me telling you we are practising non-verbal spells Potter?'
'Yes', said Harry stiffly.
'Yes sir.'
'There's no need to call me "sir", Professor.'
The words had escaped him before he knew what he was saying. Several people gasped, including Hermione. Behind Snape, however, Ron, Dean and Seamus grinned appreciatively'.

Härligt va? Där fick han så han teg, den där nedrans Snape. (Men vad som händer när man är så kaxig mot en lärare får ni läsa er till själva, om ni inte redan vet förstås.)

Nej, nej, nej och åter nej; trefaldigt, fyrafaldigt och tiofaldigt nej

Alltså, jag har sett flera som har utmanat mig på listor men jag igonerar det rakt av. Bara så ni vet.

Det är ju ljust ute sent om kvällarna och vänner vill dricka vardagsvin och leka i solskenet. Det måste man ta tillvara på. Stockholm är en sån stad, så fort ljuset kommer så kommer spontanitet och vinboxar och promenader och kaffe i sol.

En sak bara. Jag är mycket nöjd över Mare Kandre-dokumentären på Svt. Spännande och bra var den. Framför allt är jag mest nöjd över att Horace påpekade att Bübins unge är "ett mästerverk", författarskapets absoluta topp. Att boken är så briljant att den bara kan jämföras med Kafta. Typ. Det känns bra. När man har ägnat ungefär 457 dagar att grubbla över, och skriva om, den boken så känns det ganska jättebra, faktiskt. Horace ord är nästan lag.




Ps. Bübins unge är en mastig bok. Man blir liksom mätt, nästan lite illamående. Man kan läsa Aliide, Aliide också, eller istället. Den är inte riktigt lika mastig. Och den finns hos En bok för alla för 30 kronor. Det ni! Den är tillräckligt bra för att vara väl värd den ringa summan vill jag lova.