Livet måste vara en berättelse annars krossas man under det

Det är till min förtjusning mycket om litteratur just nu. Det har varit bokmässa, Göran Hägg har listat 1001 böcker man måste läsa innan man dör och på torsdag tillkännages årets Nobelpris i litteratur. Apropå bokmässan blir jag matt utan att ens ha varit där, och Häggs bok känns lite överflödig för mig rent personligen - som om man inte är stressad nog att hinna skriva ner allt på att-läsa-listan, än mer hinna läsa allt som står där. Och Nobelpriset: kan folk inte lära sig att de förmodligen aldrig kommer att förhandstippa rätt pristagare?

Men åter till böcker. I mitt nyvunna lyssnande på SR:s podradioarkiv hittade jag Jessika Gedins sommarprogram, där hon träffande påpekade att identiteten är en blandning av arv, miljö och de böcker hon har läst. Så, vilka böcker har egentligen haft störst inverkan på vem man är? Är det ens möjligt att förstå det själv? Kitty-böckerna under lågstadiet gjorde säkert sitt, och de kanske inte är de första man kommer att tänka på.

Det behöver kanske inte alltid vara det bästa man har läst, utan något som verkligen har fastnat just i den tid som man läste det. Som har krupit in i ens liv, där läsupplevelsen åstadkommit något i ens bild av sig själv och världen. För mig är det böcker som Egalias döttrar, The Bell Jar, Under det rosa täcket, Wide Sargasso Sea, A room of one's own, Dykungens dotter. Eller varför inte tidigare: Janne min vän, Mio min Mio, Godnatt Mister Tom. Och om (förtvivlad) kärlek: Thérèse Raquin, Oskyld, Doktor Glas. Om något som man med skräckblandad förtjusning skulle vilja leva i: Gentlemen, The Secret History, Special Topics in Calamity Physics, Harry Potter! Nu varken vill eller kan jag sluta, det finns så mycket som man inte vill lämna därhän. Men det får vara. Det blir väl till slut en lista på nästan allt man någonsin har läst - och det är väl det som är poängen. Utom möjligen Da Vinci-koden och Liza Marklund. Fast de gjorde väl något de med. Möjligen.