Det är något slags självbiografisk poesi, eller "lyrisk monolog" som det står i baksidetexten. Om incest. Och den är detaljerad, så detaljerad att jag vill kräkas efter i princip varje ord. Detta är så illa. Och man borde läsa för att förstå att det finns barn som har det så, men herregud, det är vidrigt. Boken vann årets Katapultpris, och en del av motiveringen var att "hoppet finns närvarande hela tiden, i varje ögonblick, genom själva språkets glädjestrålande vägran att låta förnedringen ta över". Men jag ser inget hopp! Jag kan inte fokusera på språket. Jag ser bara elände, så mycket elände att det knappt är möjligt att läsa.
När verkligheten är så nedrig så vill jag inte veta. Jag håller med Elly, nu får det vara nog. Kan inte verkligheten bättra sig någon gång snart? Som den är just nu så vägrar jag att befatta mig med den. (Jag tar tillbaka allt om att ta till vara på nuet, nuet kan slänga sig i väggen. Jag förväntar mig att verkligheten tar det här på allvar och ger glada besked framöver, jag accepterar inget annat än glada besked.)
2 kommentarer:
mams får antagligen komma hem imorgon, för att vila inför nästa operation och på torsdag ska vi på okkervil river! det tycker jag är väldigt goda nyheter. /jens
jo, kära du. det är absolut goda nyheter, verkligen. men det visste jag inte då. jag sa ju att det bara fick bli bra besked framöver och så blev det! skönt att det togs på allvar.
Skicka en kommentar