(snille och) smak

Jag tänker, precis enligt Annas kloka råd, inte ljuga om att jag har läst Jean-Marie Gustave Le Clézio för det har jag inte. Men nu vill jag så klart göra det, som alltid efter att Horace presenterat pristagaren. Det är lite så att Horace smak är lag (med reservation för överdrift: jag har ju i och för sig ägnat en magisteruppsats åt att kritisera hans fru, så det kanske inte stämmer i alla väder). Alla, som vet mer än jag, tycks säga att det är ett bra val. Han verkar intressant och postkolonialt rätt i tiden. Och en helt irrelevant åsikt: han har ju ett så tjusigt namn! (ALLT franskt är spännande och exotiskt, n'est-ce pas?)

Men jag tycker Le Clézio verkar smakfullt blygsam och ödmjuk, en humanist och idealist. Plus att han i DN:s intervju från februari lite oväntat framhåller: "Avgörande för min stil blev den amerikanska författaren J D Salingers 'Räddaren i nöden'. Det är en av tidernas bästa romaner!". Man kan ju inte annat än att hålla med. Så lättköpt är jag - nu har jag efter de senaste dagarnas ståhej och ett sådant uttalande helt enkelt bestämt mig för att gilla valet. Och tycka massa saker. Punkt.