om töntar

Vanligtvis är jag svag för töntar. Eller nördar kanske man ska kalla dem. De taniga pojkarna som är missförstådda. Med glasögon och okammade frisyrer. Det brukar vara en regel utan undantag. Jag vet inte varför egentligen, det är väl för att de inte är så uppblåsta utan snarare blygsamt stammande underbara.

Nu på senaste tiden har jag dock insett att det inte alltid gäller. Jag såg till exempel Napoleon Dynamite häromdagen, och Napoleon ser ju ut som en klassisk nörd och beskrivs som en "antihjälte" - alltså något jag borde vurma för på direkten. Men jag måste säga att jag inte föll pladdask för Napoleon. Jag tyckte han var ganska störig. Inte alls underbart blygsam, utan bara apatisk. Nepp, inte en av mina favorit-töntar. Trots att han ser ut som en livs levande, emellertid något deprimerad, Karl-Bertil Jonsson (som ju är en fantastiskt fin pojke, och nörd, som jag tycker mycket om).