WallE

Nu har jag sett en film som jag inte ska klaga på. WallE, om den ensamma roboten som är kvar på jorden om 700 år och staplar sopor högre än skyskrapor. Jag tyckte det var en väldigt, väldigt söt film. Samtidigt som den var dystopiskt svart och skrämmande tänkvärd. Det är en bra kombination. Hoppas att den har haft många besökare i USA, det kan behövas.

Människorna i filmen, som för övrigt bor i något stort rymdskepp där de åker runt i eldrivna stolar hela dagarna, är så feta att de inte kan gå. Och jorden är en skräphög. Det låter kanske övertydligt men det är gjort på ett bra sätt. Faktiskt. (Sen, om man vill vara sån, så kan man ju alltid klaga på saker. Exempelvis heteronormativiteten som alltid: att två robotar som blir kära i varandra måste ha tydligt olika kön är uppenbarligen viktigt. Annars hade man ju ett ypperligt tillfälle att göra dem lite androgyna, jag menar, hur ofta är robotar tydligt könsbestämda anyway? Det hade varit lite spännande om det inte var så säkerställt i filmen, hur som helst. Men nu gapar jag efter mycket! Miljö- och (över)konsumtionsperspektiv räcker långt för en barnfilm. Så är det.)