min röst skall nu komma från en annan plats i rummet

Jag har hållt på med ett intervjuprojekt under den senaste tiden, och nu sitter jag och lyssnar igenom mina inspelningar. Det är så märkligt det där med hur man låter för andra. Jag kan inte komma över det. Att jag låter så här! Nu efter ett antal genomlyssnade band så börjar jag vänja mig. Men det var outhärdligt i början! Det är intressant också att alla röster man hör, alla dessa hör sig själva på ett annat sätt. Jag vill veta hur alla hör sina egna röster, en intressant men omöjlig sak. Nåväl. Jag pratar exempelvis med dialekt på otippade ställen som jag aldrig hör själv när jag pratar. Ordkombinationen "fred på jorden" fnissar jag alltid lite åt, det blir väldigt mycket dalmål just där. Och "de stora framtidshoten". Det är nog vokalen "o" som gör det, helt enkelt.

Det är också väldigt lärorikt att sitta i en situation där man är den som intervjuar. Man måste vara tolerant, inte avbryta och lyssna koncentrerat. Det har jag behövt, jag som avbryter konstant. Och när folk tycker helt konstiga saker (enligt mig). Tänka sig vad folk kan tycka! Det är så spännande att vi alla kan tycka så olika. Och för en gångs skull så får jag inte försöka övertyga någon annan. I alla andra samtal har jag nu börjat uttrycka mig lite märkligt. Efter en stunds lyssnande kommer respons som "beskriv hur det var!", "förklara mer" eller "hur tänker du kring det?".

För övrigt kommer titeln på inlägget bland annat från en fascinerande roman av Lotta Lotass. Är den bra? Ja, jag tror det. Den är fascinerande hur som helst. (Och ja, jag vet att meningen från början kommer från radions provsändningar.