aaw, look at the baby.

Jag har just åkt tåg tillsammans med en hel del andra för att fira jul i vinterlandet hemmavid. Något jag ofta slås av på tåg och dylika färdmedel, även tunnelbanan, är föräldrars beteende. Alltså, jag vet inte vad andra tycker men själv anser jag att det inte är så konstigt om ungar stojar lite eller om bebisar gråter en liten skvätt. Man har ju ändå ofta musik i lurarna, och om det inte är ett barn som har kolik när man tänkt sig att plugga så är det faktiskt inte hela världen med lite barnljud. Värre är föräldrapaniken när deras barn låter lite på offentliga platser. Idag satt några ungar framför mig och lekte lite, det var nog ingen som tänkte på att det skulle vara störande på något sätt. Det stojade, visst, fast ändå i mycket rimlig mängd. Det hördes knappt. Störande var däremot att deras mamma och pappa ideligen sa till dem med skarpa och höga skrikröster: "nu får ni verkligen lugna ner er, man stör folk om man låter för mycket". Barn som skrattar har väl ingen dött av att höra? Men föräldrar som skriker från några säten bort "nästa gång vi åker tåg så får ni inte sitta bredvid varandra!" och alla möjliga hotelser, det kan ju vem som helst bli tokig av. Usch. Mycket olustigt. Låt barnen va! Eller sätt er där själva och gör något med dem, ta dem på en tur genom tåget eller nåt. Men sluta för all del med att skrika. Det stör!

(Well. Detta kanske är minerad mark när man inte själv behöver syssla med barnuppfostran, eller har en knodd som skriker på ett tåg. Däremot har jag ju fakiskt många exempel på föräldrar som lyckas alldeles utomordentligt med att inte vara panikiga och skrikiga. Det är bara det att de där skrikhalsarna lyckas utmärka sig lite tydligare.)