far above my head are the icy heights that contain all reason

Oh well, nu är jag tillbaka i civilisationen. Det var en fin vecka. Det var enormt mycket snö, det var messmör varm choklad och så. Väldigt höga fjäll. Jag var som Bambi den första dagen på längskidorna, de liksom åkte iväg utan att min kropp följde med. Sista dagen var jag dock så snabb och smidig i spåret att man kunde ta mig för en vilsen vasaloppsåkare. (det vill säga de knappa tre kilometer jag orkade hålla tempot uppe)

Jag har hunnit med en av tentorna, och lite uppsatsböcker. Det må duga, jag är nöjd. Jag har framför allt hunnit med snöänglar, pulkaåkning, diskussioner med min far (bensin förstör miljön mest men om man kör på etanol från brasilien stödjer man ju nästan avverkningen av regnskog?) och kärlek. Mitt hjärta gör värker när jag lämnar världens finaste hemma, och jag hatar hatar hatar alla som påpekar att han är gammal. Sluta med det.

Det var välbehövligt öch skönt med tystnad. Nu är det stockholmsstress igen. Hjärtat slår snabbare här, alltid. Blir lite snurrig av alla ljud också.

Veckans bildbevis:


Snöiga granar.


Ja, jag åkte skidor.


Ja, det är en snöängel.


Världens finaste.