juletider

Jag älskar julen. På ett barnsligt och nästan militant vis. Det är oerhört viktigt att allt görs som det brukar, till exempel måste hela familjen klä granen kvällen innan dopparedan. Det tycker är jag mycket bestämd med, vilket mina föräldrar nog varje år hoppas att jag har vuxit ifrån. De insisterar på att det blir fint även om de inte är med, men det duger inte. Då blir det tandagnisslan och jämmer. Lite fånigt möjligen, men det struntar jag i. Luktsinnet är också mycket viktigt när julafton nalkas. Det måste dofta apelsiner med kryddnejlika i, hyacint och granbarr. Det är inte heller förhandlingsbart.

Under tiden fram till jul bör man lyssna på julmusik någon gång per dag, helst när det snöar och man är ute och går. Håkans version av Fairytale of New York till exempel. Men nu till saken. Mitt egentliga syfte var att tipsa om härliga julrelaterade saker. Igår var jag på adventskonsert i Högalidskyrkan och det var så himla vackert, jag blev i vanlig ordning rörd när det nalkades körsång och adventsvisor. De måste ha stans bästa musiker. Nu råkar det vara en till konsert den 14:e december när självaste Camilla ska sjunga med kammarkören. Det blir nog minst lika stämningsfullt. Sen är det ju kalendertider också. Annas fenomenala boktips-bloggkalender har börjat igen till mitt stora nöje.

Efter denna harang om julens härlighet så kanske jag ska poängtera att jag faktiskt blir förvånad över mig själv över hur jag håller på och ska vara så traditionell. Hur hände detta? (Nu när jag det har blvit två ytterst barnsliga inlägg så får jag väl rädda mitt anseende snarast med något vuxet. Kanske något om Kafka eller Dramaten. Vi får se.) För övrigt tror jag inte på tomten, åtminstone inte i praktiken. Men visst är idén ganska fin ändå. Han får vara med för stämningens skull.

Hissen

Idag fastnade jag i en hiss och det var mitt eget fel. Det var obehagligt. Jag skulle åka ner till källaren med min mammas bagage, där hon stod med bilen som skulle packas. Min mamma har oturligt nog väldigt långa stroppar på sin ryggsäck, och när hissdörren gick igen så såg jag att en av stropparna var kvar utanför. Givetvis kastade jag mig mot dörren för att hinna öppna den innan hissen for iväg, men det hann jag ju inte. Och vips så hängde väskan uppe i hisstaket och hissen satt fast mellan två våningar. Och jag hade ingen mobil med mig och stackars mamma väntade i källaren. Och vips kände jag mig som en hjälplös femåring, men det gick ju att larma hissreparatören från hissen. Sen fick jag sitta där och ropa hallå tills en tant kom som hade tid att åka ner och meddela mamma att jag satt fast. Det gjorde att jag ännu mer kände mig som en femåring "kan du snälla åka ner och säga till min mamma att jag har fastnat?". Det blev ju inte bättre när mamma tittade in i hissfönstret och frågade vad jag nu hade ställt till med. Ynkligt svarade jag att det var ju inte mitt fel, det var ju den dumma väskan som hade fastnat. Det var väskans fel och mamma borde ju se till att inte ha så långa stroppar för det kan sluta illa.

Efter en halvtimme kom en röst från himlen (eller våningen ovanför) och frågade hur det stod till med mig där i hissen, jag skulle bara hålla mig lugn så skulle jag snart vara ute i friheten igen. Reparatören hade anlänt! Han skrattade lite åt mig när dörren öppnades och jag satt där och var ynklig, men sa lite snällt "men du, det är sånt som händer". Så utbytte mamma och reparatören menande blickar, att ja, lillflickan har ju lärt sig en läxa i alla fall. (1. Kontrollera alltid att väskans stroppar är inne i hissen innan dörren stängs, ännu viktigare är det med skosnören - det kan gå riktigt illa! 2. Medtag under alla omständigheter din mobiltelefon, även på kortare ärenden.) Jag har fortfarande inte repat mig från femåringsstadiet.

surprise me

Jag tycker om att bli positivt överraskad. Den första, och största, överraskningen är Pia Johansson. För en tid sedan (i och för sig en ganska lång tid sedan) såg jag Petra von Kants bittra tårar på Stadsteatern. Och herregud vad Pia Johansson var fantastiskt bra! Det kunde jag aldrig tro. Faktiskt. Jag har mest sett henne som en lite jobbig och överdriven buskistant i Parlamentet. Men ack nej! Där hade jag fel. (I måndags såg jag däremot Glenngarry Glenn Ross på samma teater, fast utan Pia förstås, och det var inte så spännande. Det är inget jag rekomenderar.)



Nästa grej är att jag under de senaste månadernas frossat i SR:s podarkiv, och framför allt lyssnat igenom alla Spanarna. Här är förvåningen inte lika överväldigande, men jag tycker ändå att Sissela Kyle är smartare och så mycket mer skarp och rolig än vad jag trodde. Men som sagt, hon har ju gjort andra bra saker förut, så det var kanske inte en hejdundrande överraskning i lika stor grad som Pia. Angående Spanarna var det genom ett förträffligt tips jag fastnade för programmet, och mitt lyssnande på det har hittills skapat några diskussioner. Vissa verkar tycka att det är "alldeles för småborgerlig humor" för att lyssna på. Larvigt! Igår samtalade jag däremot med en vän och våra gemensamma hyllningar hade inga gränser, det slutade med konstaterandet att vi gärna skulle föda Göran Everdahls barn. Ha.

när glöggen glöder i de fyllda glasen

I söndags var det pre-julmys och glöggpremiär hos de ljuvliga damerna på Midsommarvägen. Vi lyssnade på diverse julsånger, och apropå sånger har också Mads besatthet av Mister Sandman smittat av sig. Nu kan inte jag sova, men sången är lite julig med allt "bam bam bam" i stämmor så jag klagar inte. Det hade kunnat vara en värre låt man nynnar på i tid och otid. För övrigt diskuterades russin, vindruvor och vin samt att de tydligen äter katter på Island. (Lite kruiosa: apropå det samtalet har Elin gjort en blogg-comeback och raljerat över min syn på russin. För den som glömt hennes blogg efter den evighetslånga pausen så finns det nu ett inlägg tillägnat MIG! Jag storknade nästan av lycka.)

Nu så snöar det i Stockholm också! Jag förstår inte alla som ska klaga på att det snöar. Det är ju fantastiskt! Idag hörde jag några som ojade sig och sa "men det ska ju försvinna i slutet av veckan i alla fall". Varför i hela friden vill man att snön ska försvinna? Det är ju då det blir slask och outhärdligt. Nä, jag är nöjd så länge det är kallt och torrt och snön ligger vit på taken.

Gift dig och du skall ångra det; gift dig inte och du skall ångra det också

Efter att Gun-Britt Sundströms Maken har stått på min att-läsa-lista i ungefär tusen år, och efter femton tips om den från mycket entusiastiska vänner har jag äntligen gjort slag i saken och tagit mig an denna pärla till kultbok. Jag fick ett infall och började läsa på eftermiddagen idag och har nu sträckläst halva boken. Den är omöjlig att lägga ifrån sig vilket innebär att jag inte gjort något av det som jag skulle idag. Frågan är om jag kommer att kunna gå och lägga mig. Om det, mot förmodan eftersom att det känns som att jag är sist med att läsa den, finns någon som inte har läst den så gör det.

Jag har bara en liten, liten anmärkning i egenskap av prosapolis. Jag vet egentligen inte om det är rätt eller fel, men det s t i c k e r så i mina ögon av böjningar som "praktiskast", "gedignaste", "etiskare". Man får förmodligen skriva så eftersom jag läser sådant över allt hela tiden! Är det bara jag som får en allergisk reaktion? Låter det inte, i princip alltid, bättre att säga "mer etisk" eller "mest praktiskt"? Puh. Jag tror med bestämdhet att det är mest rätt (inte rättast) att skriva så. Även om någon vet bättre och inte håller med.

bristande logik

För tillfället är jag mycket irriterad på Spray. Jag förstår inte varför jag fortfarande använder Spray mail när det så ofta har inneburit trubbel. Mail som jag inte får, och folk som inte får mina mail. Puh.

Då är droppen när man läser detta på startsidan:

"Vi har fått information om att vissa användare har problem med nya mailen. Ett av problemen är svårigheter med att logga in. Vi jobbar för fullt med att lösa dessa problem och är tacksamma för all feedback som vi fått av er, våra användare!

Har du problem eller frågor angående mailen kan du skicka mail till kundsupport."

Vilken bra idé! När man inte kan logga in på sitt spray-konto för att skicka mail så ska man klaga på sitt problem genom att skicka mail. Smart.

a short bald guy with glasses

Häromdagen när vi skulle äta tårta på mitt jobb så var det en som sa att hon ville äta sin tårta med kniv och gaffel, och sedan ytterligare en som sa att hon också ville göra det. Märkligt. Det verkade som en trend påbörjades där vid bordet, varpå jag fnissande var tvungen att påpeka referensen till Seinfeld när George skapar en trend att äta Snickers med just kniv och gaffel. Men det värsta var att alla runt bordet bara tittade helt tomt och oförstående på mig! Ingen förstod vad jag menade. Då sa jag lite överslätande, ja, men ni vet George i tv-serien Seinfeld? Fortfarande ingen reaktion. Jag är häpen över detta. Av tio personer, majoriteten mellan 30 och 40 år, så visste ingen vad Seinfeld är! Är inte det konstigt? Är inte Seinfeld allmänbildning? Sen behöver man ju inte tycka om serien, eller ens ha sett särskilt många avsnitt, men jag trodde att alla visste att det finns en väldigt känd tv-serie som heter Seinfeld och att en av huvudpersonerna heter George. Tji fick jag, och sen följde en stunds pinsam tystnad.