Något måste ju sägas om dagens Nobelpris i litteratur. Doris Lessing! Det utbröt jubel när det tillkännagavs, med rätta, skulle jag nog påstå. Igår på 00tal diskuterades det ivrigt - får Nobelpristagaren vara en tillgänglig författare, och inte särskilt experimentell? Alla hade olika åsikter, såklart. Jag tycker att det är bra att det händer att någon som Doris Lessing får priset. Hon har ju gjort mästerverk, men hon är också en väldigt läst och tillgänglig författare. Det behöver inte betyda mindre bra. Jag håller (kors i taket!) med Horace när han säger att trots en enorm produktion innefattas den av extraordinära böcker, även om naturligtvis inte alla är det - men det är de bästa verken som räknas.
Att Lessing har skrivit en bok som höjts till skyarna som feministisk bibel är ju mycket intressant i detta sammanhang (även om hon själv inte tycker att boken har den karaktären). Att det är en kvinna som får nobelpriset kommer jag - så länge det är större chans att det blir en man - alltid hävda är bra. Härligt att man denna gång kan läsa på originalspråk också (själviskt nog). Det var fördelarna med dagens tillkännagivande.
En grej som jag dock blev skakad av var motiveringen: "Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Jag håller med Ullrika Milles och andra skarpa personer i Svts kommentarsoffa efter priset - varför poängteras den kvinnliga erfarenheten?
S t ö r a n d e.
Varför relateras alltid författarskap som Lessings till att vara genomgående självbiografiska? Jag blir tokig. Kan inte en kvinna som är författare någon endaste gång få vara författare? Varför måste böckerna alltid sägas vara självbiografiska berättelser om kvinnlig erfarenhet? Kan det inte få vara berättelser, om liv och om att vara människa? En författare skriver fiktion, en kvinnlig författare skriver om kvinnlig erfarenhet. En man kan skriva om världen, en kvinna kan bara skriva om att vara kvinna. Oh well. Men Horace verkade lova i svt-soffan att det förmodligen var sista gången detta skrevs. Vi får väl hoppas på det. Men trots detta fick ju Lessing priset för att hon är en bra författare - det är väl ändå det som ska poängteras?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tolkar det snarare som att hon pekas ut som en epiker som behandlat en mer allmän kvinnlig erfarenhet och att det är det faktum hon har fångat det kvinnor fått ge igenom som har gjort henne till en feministisk ikon. Jag tycker inte att det finns något i motiveringen som tydligt pekar ut hennes texter som självbiografiska.
Sedan vet både du och jag att det rent allmänt är ett väldigt vanligt problem att skönlitterära texter tolkas för bokstavligt och självbiografiskt, såväl när det gäller feministiska författare som andra (fråga bara gubbighetsikoner som Strindberg, Dylan eller Ulf Lundell), men jag tycker inte att motiveringen i det här fallet nödvändigtvis är ett exempel på det.
Sedan är det alltid problematisk i ett land som strävar efter jämställdhet hur mycket tyngdpunkt man ska lägga på att påpeka just det kvinnliga. Men när det rör sig om feministhistoriskt viktiga texter kanske det har en poäng, på samma vis som du (precis som jag) i dagsläget hellre ser en kvinnlig än en man pristagare.
Mitt syfte med det här är inte att förringa betydelsen av diskussionen du för. Tvärtom, det är hur viktigt som helst. Jag tror bara inte att det är Horace som är fienden. Det finns betydligt smutsigare motståndare och just därför är det viktigt att försöka att slåss med väderkvarnar.
Oj, UNDVIKA att slåss mot väderkvarnar, naturligtvis.
Neej, jag menade det där med självbiografin som en annan allmän sak men de går ändå ihop. Och det där med att man ska påpeka den historiska vikten av det och så vidare var ju Horace förklaring med, och det kan jag väl godta. Men det stör mig ändå. Jag håller med om att det är det hon har gjort, i och med att hon har varit verksam under nittonhundratalets andra hälft. Och nej, Horace är absolut inte en fiende: han är ju med och ger priset till Lessing, något som inte ens har varit möjligt innan vissa konservativa gubbar i akademin (som vad jag har hört vägrat att läsa hennes texter) har försvunnit.
Men: för mig rent ideologiskt är det stötande, och mycket problematiskt, att en sån formulering är motiveringen i dagsläget. Det speglar en problematik vi just nu tampas med: det finns inte en kvinnlig erfarenhet. Man kan inte tala om den kvinnliga erfarenheten, eftersom den inte är singulär. Och att tala om "den kvinnliga erfarenheten" slår undan benen på jämställdheten, att "den andra" i de Beauvoirska termer hela tiden poängteras. Sen kan man ju förklara det genom Lessings texters historiska betydelse etc., och den förklaringen funkar. Men en sådan formulering har jag ändå svårt att skriva under på, av tusen olika skäl som du kan få läsa i min magisteruppsats.
Du har naturligtvis fullständigt rätt om det där med singulariseringen. Den typen av extrem förenkling och generalisering gör att det om inte annat blir omöjligt att få eventuella skeptiker att ta frågan på allvar.
Skicka en kommentar