all kärlek är bra kärlek

Hela den här sommaren är bara uppsats, och alla som frågar "pluggar du verkligen hela tiden?" skulle bli bestörta om de visste hur pass ärligt mitt "ja" faktiskt är. För ja, det gör jag. Jag bor på KB hela dagarna, och sliter mitt hår hemma framför skrivbordet på kvällarna. Drömmer ångestdrömmar om sidor som spårlöst försvinner på nätterna, och ja, jag börjar bli tokig nu. Men det är de sista nu, slutet verkar närma sig. Men tills dess är många timmar kvar, och min hjärna är full av blåmärken och skavsår.

Och nu är det helt plötsligt soligt och varmt, nu när skrivandet är som mest intensivt! Kan det hålla i sig en vecka bara så att jag kan få lite solsken sen, snälla!

Jag har iallafall min gamla vän Helena med mig på KB. Rasterna vi tar går ibland till att tala om minnen från förr, som när jag som naiv 5-åring lät mig luras av henne att skumgodissvampar faktist växer utomhus, i gamla Olas grönsaksland. Eller när hon klippte mitt hår kort med en rosa sax formad som en elefant, och våra mammors miner när de kom på oss. Det var tider minsann!

Well, jag flydde iallafall uppsatsen en stund när det var prideparaden. Och jag blev som vanligt lika rörd, lika upprörd. Jag fick några tårar i ögat när "stolta föräldrar till homosexuella barn" trampade förbi mig - en mamma gick först med ett plakat där det stod "stolt mamma". Men varför blir jag egentligen rörd av det kan man fråga sig? Är det inte så att jag egentligen blir ledsen över att det finns föräldrar som inte är stolta över sina (homosexuella) barn, som skäms över dem. Jag tror det. Och jag tror inte att jag tror att jag kommer sluta gråta när jag ser de stolta föräldrarna, inte förrän de slipper bära plakat för att man ska veta att de stödjer sina barn. Det borde man förutsätta att föräldrar gör.