tisdag 3 juli 2007

my heart starts skipping steps

Åh, Conor. Du gjorde min Acceleratorfestival alldeles underbar. Underbarast. J och jag stod och var nördiga, klängde oss fast vid staketet längst fram. Och det var så sjukt värt det. Det var så äckligt bra, saligheten har varat i många dagar. Och jag som trodde kanske att det skulle vara en snubblande full Conor på scenen, även om jag gladeligen hade tittat ändå. Men inte! Det var så fint. En hel stråkorkester, alla klädda i vitt. Och jag kommer aldrig någonsin tillåta mig att missa en Bright Eyes-spelning i närheten av Sverige, nej. Ni fattar inte vad ni missar, människor!





I övrigt var Accelerator fint och ganska soligt. Jens Lekman var bra. Loney, dear också. Tokyo police club också. Frida också. Jag är mycket nöjd. Lite surt att det blev fullt när Though Alliance skulle spela, dumt att låta dem spela inne i sunkiga Allhuset med plats för ynka 700 personer. Det går ju inte! Suck.

Det känns lite tomt nu. J åkte i söndags efter den fina helgen. Sen kom Caramilla, och Lars firade 25årsdag. Det var hemskt trevligt, det var dans dans dans. Det var sju sorters kakor, minst femtio sorters plockmat, en del vin och massa sån där alkoholhaltig dryck. Fabulous. Och nu har Caramilla åkt med.

Och nu ska jag titta på Morden i Midsomer, det ska man göra ibland på somrarna.
Punkt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

hello baby. det var verkligen fint på accelerator. men mot slutet blev jag lite sjuk och hes, och hesheten sitter i ännu. jag diggade rufus w och the gossip mest. kram!

Anonym sa...

shit du, mannen är så fin och begåvad och underbar att jag blir knäsvag bara jag tänker på det. nu är jag helt inne i harryvärlden igen. precis börjat på fjärde. voldemort säger i början av den att det inte nödvändigtvis måste vara harry som hjälper honom att komma tillbaka igen, märkligt, det trodde jag. hm, nåja. bra att kalaset hos lars blev trevligt! pussis