"because of Edward Cullen human boys have lost their charm"

Idag är jag mer välvilligt inställd till DN. Och lite stolt över annas skarpa inlägg i kulturdelen om Meyers vampyrböcker. Även om jag inte läst böckerna låter denna kommentar i vilket fall som helst träffsäker (jag är inte partisk, nej!). Jag blir sugen på att läsa om Edward och Bella, trots "heteronormativitet och sexuell moralpanik". Spännande. (Briljant också att knyta ihop artikeln med Emma Bovary och med kritiken av konsumtionssamhällets, likt vampyrernas, "törst som aldrig går att stilla". Klockrent.)

just let me have my coffee before you take away the day

På Dagens Nyheters framsida igår toppades nyheterna med att "Olyckligt äktenskap kan bero på generna". Svenska forskare har tydligen kommit på att 40% av alla män har en genetisk tendens till olyckliga äktenskap och missnöjda fruar.

Well. Till att börja med så tror jag inte på det, (de har fel!) men den främsta frågan är vad i allsindar vi ska med denna information till? Det värsta med DNA- och gendebatten är att det liksom tar bort individers och samhällets ansvar. Vi kan ju skylla allt jobbigt på generna verkar det som. Samhället behöver inte förbättra sig eftersom alla brottslingar begår brott för att det sitter i deras gener. Alla ni missnöjda fruar, era män har inget ansvar för att ni ska ha en bra relation, nej, det beror bara på deras gener. Sorry. Om det är så att männen slår sina fruar så är det ju väldigt tråkigt, men de kan egentligen inte rå för det eftersom deras DNA är på det viset.

Jag kanske är lite hård nu, säkert skulle de säga att det är en kombination av miljö och gener. Visst. Men jag förstår fortfarande inte vad informationen är relevant för? Vem hjälper det? Mår någon part mindre dåligt i sin sorg över ett olycklig äktenskap om det visar sig vara genetiskt? Det tror jag faktiskt inte.

I've asked you in forty different ways and this time you better come up with a fresh answer

Den här filmen kan man inte se för många gånger. Det är bara så. Reese Whiterspoon och Joaquin Phoenix gör ju helt fenomenala roller, och sen kan man inte annat än att gripas av historien. Om man också gillar musiken är ju varje sekund av filmen sevärd, eftersom Joaquin och Reese faktiskt kan sjunga.

Att detaljer som att birollerna Elvis och Jerry Lee Lewis är med och hänger, och allas covers på allas låtar, tycker jag gör allt lite extra roligt. Väldigt bra när June och Johnny sjunger Dylans "It ain't me babe", till exempel. Och faktumet att det var June som skrev "Ring of fire" är så hårt, men underbart. Ack den kärleken. Så fick de varandra till slut. Snyft.

en fri kvinnas bekännelser

Ikväll upptäckte jag att sista avsnittet av En fri kvinnas bekännelser, av Jennifer Fox, gick i repris på Svt. Jag blev lite ledsen att jag helt glömt bort att repriserna har gått i sommar. Det är en fenomenal dokumentärserie. Obehaglig, upprörande, personlig men framför allt bra. Det är fin musik också. Förut när jag såg den blev jag lite irriterad på att den har ett så tamt och "återställande" slut när Jennifer upptäcker att hon trots sitt tidigare genomgående motstånd vill stadga sig och skaffa barn. Att det liksom tog udden av allt det slagkraftiga i de andra avsnitten. Nu tyckte jag att det var ganska fint. Att det var hoppfullt, att hon trots allt ville, och trodde, på ett liv med barn utan att vara fastkedjad vid blöjberget. Det blev synnerligen mer intressant. Ändå.

"she was Norma Jean playing 'Marilyn' playing 'Angela'

like a Russian doll in which smaller dolls are contained by the largest doll"



Jag har varit upptagen med att läsa Blonde. På engelska, vilket tar sin lilla tid. (Kanske inte en skälig ursäkt för den extremt långa bloggpausen, men det är en väldigt läsvärd bok må jag säga. Ack så bra.) Nu har jag blivit fullkomligt besatt av Marilyn. Allt är så tragiskt, fascinerande, spännande, tjusigt. Puh. Till råga på allt hittade jag till Museum Erotica i Köpenhamn i helgen, där de hade en magnifik Marilyn-utställning med mängder av snygga filmaffischer och prylar. Ett hett tips om man ska besöka Köpenhamn. Riktigt riktigt bra.

Marilyn är för mig ett extremt exempel på någon slags total feministisk ambivalens. En konstruktion. Namnet, sminket, håret. Allt. Samtidigt som hon är oemotståndlig. Jag kan inte riktigt komma överens med min fascination inför det här. Marilyn personifierar ett krock mellan offer och styrka, mellan att komma långt genom att spela efter de regler som är givna istället för att trotsa dem. Var hon ett offer? Var hon helt enkelt smart? Samtidigt kan man inte komma ifrån tragiken i att de som tjänade storkovan på att exploatera henne var gubbar. Nåväl. Joyce Carol Oates är hursomhelst mästerlig på att nyansera myten om Marilyn.

"Never can you climb over this wall, you're not strong enough; girls aren't strong enough; girls aren't big enough; your body is fragile and breakable, like a doll; your body is a doll; your body is for others to admire and to pet; your body is to be used by others, not used by you
...
There's a hidden door in the wall, but you must wait lika a good little girl for this door to be opened. You must wait patiently, and you must wait quietly. You must not knock on the door lika a naughty boy. You must not shout or cry. You must win over the doorkeeper - an old, ugly, green-skinned gnome. You must make the doorkeeper take notice of you. You must make the doorkeeper admire you. You must make the doorkeeper desire you. And then he will love you and do your bidding. Smile! Smile, and be happy! Smile, and take off your clothes!"

en fin linje

The Nordic summer house experience has a few intristic qualities that tend to drive the inhabitants back to civilisation. Among these are the mosquitos, the cold nights whitout electricity and the thin line between much needed relaxation and utter boredom.


Mja. Jag ska till landet en vecka, min mosters, ute på vischan. Med min mormor (som har stenkoll på väderprognoser och menar att det utlovas högsommarvärme från onsdag). Jag ska läsa böcker. Jag har en gedigen hög med fina böcker som jag suktat efter att ge mig i kast med. Det ska bli skönt, och en mycket välbehövlig semester. Vi får se när tristessen slår in. Kanske ganska snart. Men det är en viss charm att ha tråkigt också. Det finns i alla fall elektricitet. Puh.

Over and out.

I guess life came in the way

Sommar och ja, bloggtorka till synes. Som vissa kommenterat. Nu när man borde ha tid finns ingen, märkligt nog. Men nu är jag igång igen. Skärpning.

Jag är i alla fall glad, för jag har hittat en förtjusande musiktipsande vän på mitt (annars ganska trista) jobb. Det är roligt. Jag har träffat på en massa trevlig, sweet music. Blivit fullproppad med ljuvliga sånger från This is Ivy League, Cats on fire, Saturday looks good to me, the Weepies, Au revoir Simone, Teitur, Band of horses, Mates of state. Med mera. Till er som gillar sweet music, kolla upp dessa på stubinen tamejtusan. Och om ni redan visste om dessa trevliga band så är jag sur för att de inte nått mig förrän nu. Och därmed basta!

This is Ivy League är glada, lite som jag när jag lyssnar på tralliga sånger. Söta är de också.