The Great Gatsby

En roman som inleds så här:

"In my younger and more vulnerable years my father gave me some advice that I've been turning over in my mind ever since.
'Whenever you feel like criticizing anyone', he told me,'just remember that all the people in this world haven't had the advantages that you've had."

och avslutas så här:

"So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past."

kan inte vara annat än häpnadsväckande. Väldigt, väldigt bra. (Inte för intet en riktig klassiker.)

Jag ska inte säga något om diskussionen och föreläsningen om romanen tidigare idag. Jag ska istället tänka på inledningen av The Great Gatsby och vara tyst.

För övrigt har ju F. Scott Fitzgerald också skrivit The Curious Case of Benjamin Button. En fin liten historia som numer även är en sevärd, mycket fin film med Brad Pitt och Cate Blanchett.

Stig och Stieg

Igår var jag på fest i ett förlagskollektiv med anna (aka ilovepocket). Det var mycket trevligt. Vi kom in på Stieg Larsson, om man ska ge sig på att läsa den publika succén eller inte.

Apropå detta kan jag dock berätta en liten anekdot, eller en insnöad litteraturvetares bekännelse om man så vill. Det var en gång en (annan) fest och någon frågade mig om jag inte hade läst "Stig Larssons" böcker. "Jodå", svarade jag, "De är ju klassiker! Fast han har ju inte producerat något nytt på väldigt länge." Något nytt? skrattade personen i fråga. Han är ju död! Och alla böckerna har ju inte ens kommit ut än. "Va!" utropade jag mycket bestört. "Har han dött? Åh, herregud! Vad konstigt att jag har missat det, jag läste till och med en intervju med honom förra veckan."

Det visade sig givetvis att vi pratade om olika Stig/Stieg Larsson. Tur att jag inte började analysera den absurda handlingen i Autisterna. Det hela hade bara blivit ännu värre.

For the record, eller för dem som inte är insnöade litteraturvetare, så är Stig Larsson obligatorisk läsning i kurser i modern svensk litteratur. Stieg Larsson hade jag däremot helt missat, trots att han är bästsäljare på alla möjliga listor. (Men nu var det trots allt något år sedan detta utspelade sig, och jag har lärt mig vem Stieg är. Fast jag har inte läst nåt än.)

På gårdagens fest utspelade sig även en dispyt angående vilken kyrkogård Simone de Beauvoir är begravd på i Paris. Den allmänna uppfattningen var Père Lachaise, men jag hävdade med bestämdet att det var en annan kyrkogård vars namn hade fallit mig ur minnet. Jag måste säga det någonstans, så jag säger det här. Jag hade rätt! Hon är begravd på Cimetière du Montparnasse. Viktigt. (Och ack! så enerverande det är när man vet sig ha rätt men ingen annan håller med.)

Maria Larssons eviga ögonblick

Jag har precis sett Maria Larssons eviga ögonblick. Den var förtvivlat bra, fullkomligt fantastisk. Många har nog redan sett den, men om inte: gör det! Extra trevligt var förstås att se den tillsammans med alltid lika underbara Mads, och på den anrika biografen Tellus dessutom.

Det har varit en märklig dag. Det där jag skrev om bebisar igår var nästan som ett omen. Idag sprang jag av en slump på två fina vänner som jag inte har sett på ett tag. De ska ha en bebis! (Med varandra alltså, de är ett par.) Tänka sig va. Det gjorde mig väldigt glad. Jag fick till och med känna på magen!

what happened to all of the feeling?

Häromdagen pratade jag och en vän om bebisar. Och om kärlek. Men mest om bebisar. (Jag vill helst skriva bäbisar, för det är så jag säger. Fast då kommer väl någon att klaga. Det stavas ju inte så.) Jag tyckte definitivt att det var dags att någon jag känner bra får en bebis. Hon sa "jag orkar i alla fall inte ens tänka på att tänka på det". Nä, vi får hoppas någon annan känner sig manad. Vi hade däremot något skilda åsikter. Hon tyckte att det var jobbigast att bebisen skulle grina, och att man inte skulle få sova, bli tjock, att det gör jätteont och allt det där. Jag tycker att det är jobbigast att man måste hitta en jävligt bra pappa, annars vägrar jag nämligen. En sån som lagar mat utan tjat och städar självmant. En sån som leker och tar ut halva föräldraledigheten. (Inte för att det där andra heller verkar vara någon piece of cake, direkt.)

Det var då vi kom in på kärlek. Med en massa krav blir ju allt himla rationellt, när det kanske inte borde vara det. Och jag kom att tänka på en bra text som jag läste på Peter Englunds blogg för rätt längesen. Om att vara rationell eller inte. Well. Jag tycker dessa rader är finast: "För är det inte för att delvis slippa sig själv, eller i alla fall fullständiga sig själv, som man blir kär i någon annan? För den andre skall väl inte vara så mycket en spegel, som ett fönster."

Man kan ju hålla tummarna för att det ena inte utesluter det andra. Ändå tycker jag att Hello Saferides låt "The Quiz" är lysande. Tänk vad bra det vore med kryss i ja- och nejrutor, egentligen.

Åter till bebisar. Jag vill minnas att en viss nära vän (jag nämner inga namn) för längesen bedyrade att hon skulle ha barn innan 25. (Jag väntar med spänning!) Jag tror jag sa 27. Tänk så man pratar (när man är nitton).

academic english, part II

"I'm no more your mother
Than the cloud that distills a mirror to reflect its own slow
Effacement at the wind's hand"

Från Sylvia Plaths Morning Song. Jag har varit på poesiseminarium. Vi ska lära oss att läsa poesi. Givetvis tar läraren för givet att ingen i rummet har gjort det förut och jag klandrar honom inte efter dagens seminarium. Det bisarra med det hela var att folk inte alls verkade förstå poesi. Någon pojke ropade uppspelt "Varför säger de inte bara vad de menar!". Och gång på gång när vi talade om just de där partiet i Plaths dikt så tog folk upp saker som "Har mamman lämnat ifrån sig barnet?", "Hon kanske har adopterat bort det?".

När vi pratade om en annan dikt med titeln "Stopping By Woods On a Snowy Evening" så var det mycket diskussion kring frasen "The darkest evening of the year". "Vilken dag är det mörkast?" "Är det möjligen 23:e december?" föreslog någon. Nej, den 22:a, var någon annan säker på.

Först kunde jag knappt dölja min irritation över antagandet att vi alla var noviser utan koll, efter några minuter sympatiserade jag med läraren. Han har väl varit med om det förr; studenter som varken kan något om eller intresserar sig för poesi. Som pratar bort tiotals värdefulla minuter av undervisning på extremt bokstavliga saker.

Vilken kväll är årets mörkaste? Läraren svarade: "Ni måste komma ihåg tolkning när vi håller på med poesi, att det finns flera nyanser och betydelser. Den mörkaste kvällen på året kan ju också vara den mörkaste i den här personens liv, den kväll som upplevs som mörkast av flera skäl. Inte nödvändigtvis exakt den kväll som är mörkast i almanackan". Well said. Men ärligt talat, på högstadiet kanske den informationen vore mer berättigad. Nu måste vi ta det på universitetet, jag tar studiemedel för detta. Gudars.

(En parentes. Hur som helst så var det faktiskt ganska roligt att höra massa folk tolka dikter. Alla ser så olika saker. Man lär sig ju att se på nya sätt. Det är bra.)

en present

Tänk, vad fantastiskt det är när man är stressad och ens tidsplan förskjuts. När man får några veckor till på sig, helt gratis. Det är som en present. En tidspresent. Jag fick just en sån. Det känns bra. Då blir det Kb några veckor till, arbetet blir (förhoppningsvis) mer genomtänkt och det finns en större chans att göra något tillräckligt bra. Och allt känns lite, lite bättre på ett kick. (Jag trodde nog aldrig att jag skulle bli så exalterad över att sitta instängd i ett bibliotek ytterligare några veckor. Jisses.)

O nederlag!

Varför är det så svårt att hitta saker som man behöver? Jag har letat i flera dagar efter dammsugarpåsar. När jag väl hittade ett ställe som säljer dammsugarpåsar så hade jag glömt lappen hemma med vilken modell på påsar som jag ska ha. Nedrigt. Det är fascinerande hur många olika typer av dammsugarpåsar det finns! Hundratals. Finns inte en chans att hitta rätt om man inte vet i förväg vad man ska ha. (Det är däremot väldigt lätt att hitta fina saker som man inte alls behöver. Igår köpte jag en thékanna. Onödigt, men den var väldigt fin.) Måhända ett något irrelevant problem. Nåväl.

Igår trodde jag för övrigt att jag var dummast i hela världen. Jag fick ett pappersbrev! I brevet fanns en bilaga: liten knep och knåp-sida som jag kunde sysselsätta mig med. Ni vet, finn fem fel och räkna saker och sådant. Jag skulle finna fem fel på en bild med Hello Kitty - jag hittade bara tre! Som jag gruvade mig. Satt en rejäl stund och funderade, kände mig hjälplöst dum. Här sitter jag på Kb dagarna i ända och läser, så kan jag inte ens lyckas med ett pyssel riktat till en betydligt yngre publik! Jag fick lov att höra av mig till avsändaren för att få höra vad det stod på facitsidan. Det visade sig vara en kluris! Det fanns bara tre fel. Nu känns det genast lite bättre. Jag kan lägga denna incident bakom mig.

academic english, part I

Jag har börjat läsa engelska. Det känns väldigt sofistikerat när föreläsarna pratar med tjusig brittisk accent, men i övrigt är det mindre spännande. Många vilsna själar verkar ha hamnat i denna grupp. Fast då och då så får jag chans att fnissa lite. Det händer nämligen samma underliga sak varenda föreläsning. Minst en timme för sent gör en äldre fetlagd herre entré. Han går fram till föreläsaren och frågar: "No handouts?". Och föreläsaren svarar: "No Michael. No handouts." varpå gubben går och sätter sig på en plats. Tre hundra vilsna elever ser lika förvånade ut varje gång. Det känns lite Roy Andersson möter The Office över det hela. Mycket märkligt.

Frågor: Vem är mannen och vad gör han där? Varför kommer han så sent? Varför envisas han med att fråga om handouts? (Vi får aldrig någonsin några stenciler gratis.)

lonely lips

Jag har haft en liten bloggpaus. Istället har jag trixat och knixat med CSN. Sett Markus Krunegård på stan (och då tänkte jag givetvis på Oskies F med h, som det nu är på tiden att länka till tycker jag). Framför allt har jag tittat på Mad Men. Underbart. Det stiligaste paret all time: Don och Betty Draper. Tjusiga flickor med fina klänningar och stiliga karlar med hattar. En oerhört sexistisk serie, men ack så snygg och beroendeframkallande.

Nu är det snart helg. Jag är redo. Igår filmade jag Ellsy när hon dansade loss till Lonely Lips (en trevlig gammal dänga med the Chordettes) och den lilla filmsnutten kan jag fortsättningsvis titta på när jag behöver ett gott skratt. Och idag har jag köpt en finfin blålila klänning med vita ränder i Betty Draper-stil på Beyond Retro! Kanhända blir det en finfin helg också, trots ändrade planer. Kanhända kommer Jenny af Örebro på ett spontanbesök imorgon. Så ska Camilla sjunga i kyrkan på söndag.

Lite Mad Men. Njut: