Bokrea för amatörer?

Jag håller delvis med Anna att bokrean är för amatörer. Det är många fula nytryck av Lagerlöf eller Strindberg som ingen ändå vill ha, i den formen. Och sjukt mycket folk. Men idag hittade jag åtminstone något som jag har trängtat lite efter att läsa för en billig penning. Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Hoppas att den håller, efter alla skyhöga hyllningar förra året. Men en fin bok.

Varför dricker man inte champagne i såna här glas längre? Det ser så lyxigt ut. Som de gör i Marie Antoinette, eller i Brideshead revisited för den delen. Ge mig fina glas och champagne. Nu.

Efter en helg med fest, och häng med waldo junior och senior, så har jag åter fastnat i Brideshead Revisited. Och eftersom jag har gått och blivit krasslig också, så har jag samvete nog att titta hela dagarna. Dialogen är underbar! Tänk om folk talade så nuförtiden, det vore prima. Och jag håller i allra högsta grad med oskie, de har så tjusiga kläder. Se bara!

to do everything in truth

Idag är jag glad för att paketet från discshop med min fina Amelie-affisch har kommit fram. Den är jättestor. Och fin, tycker jag.



Och så är jag glad för att Brideshead revisited kom på posten i förrgår, vilket betyder att jag har en till fin tv-serie att förlora mig i.

Men jag är besviken på Bitterfittan, som jag har läst klart nu. Jag hade väl för höga förväntningar, men jag gillade så mycket det Maria Sveland sa. Och boken var inte så bra. Fast den har ju visserligen många feministiska poänger, javisst. Men det var så basic, vi vet att typ alla förhållanden är ojämställda. Vi vet att teori och praktik är sjukt svåra att kombinera. Det var också någon slags hyllning 70-talsfeminismen, som jag heller inte ens står bakom. Och som skönlitteratur? Nej. "Alltför pragmatisk" som min professor skulle ha sagt. Mmm.

Vissa fina avsnitt fanns ju i alla fall, jag gillade det om apelsinmännen. En apelsinman är inte dum inte.

"Män som skalar apelsiner är extremt ovanliga i det offentliga rummet. Precis som män med medhavd matsäck eller lunchlåda är ovanliga på arbetsplatser. Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka ... En sann prestigelös kärlekshandling som går på tvärs mot mycket i mansrollen."

Och just av det avsnittet har jag förstått hur mycket jag ber om när jag alltid ber folk omkring mig att skala mina apelsiner. De får hjälpa mig att åtminstone påbörja skalningen, eftersom jag är så dålig på att skala. Jag bara tar och tar. (Men jag är i alla fall bra på att lyssna.)

Sweeney Todd

Jag vill se Tim Burtons nya Sweeney Todd. NU! Av redan självklara skäl att det är Tim Burtons nya, att Johnny Depp är med, tillsammans med Helena Bonham Carter. Att det alltid är snyggt, fabulöst, fantastiskt. Och så ska de sjunga också, samtidigt som det är massa blod? Det låter märkligt, och jag måste se. På en gång. Plus att Johan Croneman skrev i DN idag att man "ligger utspilld i förundran" på slutet, att det är så genialiskt. Synd att jag är ute på vischan. Kan det vara möjligt att den går i närheten? Nej. Jag måste vänta. Damnit.

bitterfittan

I fredags var jag på Litteraturens långa natt på ABF-huset. Och det var helt fantastiskt! Författarna samtalade, och läste lite texter. Plus att det var så många bra författare! Jonas Hassen Khemiri, Kerstin Ekman, Torgny Lingren och så. Och Maria Sveland. Eftersom jag vid tidigare tillfällen talat så kärt om Khemiri, så tänkte jag nu istället tala mig varm om Sveland. Det var så bra så bra när hon pratade om Bitterfittan, och hennes feministiska ambitioner. Nu har jag inte läst boken, men ändå, hon berättade en träffande historia om sin barndom som jag kände mycket igen. Jag berättar min istället, nästan samma sak.

Som för henne, och andra, så tror jag inte riktigt att min pappa, när jag var liten, förstod att jag var tjej. Något av det första jag kommer ihåg är att han lärde mig namnen på Rysslands och USAs presidenter, och att jag snabbt lärde mig att folk blev imponerade när jag kunde namedroppa sådana grejer. Gorbatjov och Bush, och senare FNs generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali. Och det har ju i och för sig inget med att jag är tjej att göra, men han tutade också i mig, i samma veva, att jag kunde bli vad som helst. Himlen har inget tak. Jag skulle minsann bli president, statsminister och hela alltet. Det trodde både han och jag. Jag kunde, och skulle, bli statsminister.

Det jobbiga med historien kommer sen, när jag blev - och fortsätter att bli - så fruktansvärt besviken på världen. Kom inte och säg till mig att jag kan bli FNs generalsekreterare när jag inte kan det! Man får inte ljuga. Och just för att jag blev itutad att jag kan bli statsminister så kommer jag heller aldrig att bli det, eftersom den besvikelsen det medförde gör att jag röstar på ett parti som intresserar sig för att världen inte är rättvis. Plus att det kanske inte ens går ändå, vi har ju inte haft en kvinnlig statsministär ännu, och man ska inte ropa hej innan... Ni fattar.

Man säger att ignorance is a bliss, hade någon aldrig sagt till mig att jag har möjligheter i världen hade jag aldrig trott det. Och aldrig blivit besviken. Men i och för sig, hellre olycklig och fri, som de Beauvoir. Och en stolt bitterfitta, som hellre ser orättvisorna än att oförstående leva i dem. Och nu ska jag ut och köpa boken på stubinen, och hoppas på att den gör samma fenomenala intryck som Sveland gjorde. Over and out.

Facebook driver mig lite till vansinne. Det är kul, visst. Men alla dessa "requests" som hamnar på en hög och blir hundratals på några veckor. Det är galet. Jag menar, vissa är så nedrans töntiga att man inte ens orkar trycka på ignore.

De kommer speciellt från en person också, som jag inte vågar säga till att sluta. (Ingen av er som skulle kunna tänkas läsa här, jag lovar) Några exempel:

* How sexy are you?
* What is your sex colour?
* What is your secret sexual fantasy?
* You have a sex toy invitation

Eh...? Jag känner henne knappt ju. Herregud, sluta!
På dessa saker kunde man ju kanske hoppas att det var en fräsching som försökte få till det, men nej, det är det inte. (Det skulle i och för sig inte funka, hur som helst.)

Och det är det där också, att känna eller inte känna. Varför varför varför ska man ha tusen vänner där? Det blir något slags inflation. Okej om man faktiskt har tusen vänner, och att man faktiskt känner alla tusen. Men jag tycker bara att det är töntigt att ha folk man inte ens skulle hälsa på om man träffade dem. What's the point? Att visa hur lyckad och poppis man är? Suck.

shadows follow me

Är inte "ånyo" ett märkligt ord? Hur uttalar man det, exemepelvis? Med betoning på ny:et möjligen?

Den här veckan är trubbel. Till viss del eftersom Nordea är inkompetenta och fullkomligt tokiga. I torsdags när jag skulle ta ut pengar, tog bankomaten helt sonika mitt kort! Utan att jag slagit fel kod eller så. På kvittot stod det: Kortet beslagtaget, kontakta din bank för utredning. Hur sjukt är inte det? När jag sen pratade med banken sa de att det var "tekniskt fel". Pah! Och nu är jag utan bankomatkort i drygt en vecka. Bittert.

Och idag är jag övertygad om att någon har varit inne i min lägenhet. Det värsta är att folk verkar tro att jag är psyksjuk när jag säger det, men jag är helt säker! Varför? Jo, en lampa som jag helt säkert släckte innan jag gick var tänd, och lampan i hallen som jag helt säkert tände var släckt. Det allra sjukaste är att en lampa som hade gått i taklampan, för flera veckor sen (som jag inte orkat byta), lyser nu! Hur har det gått till? Det är läskigt. Som i Amelie från Montmartre, och med samma effekt. Jag tror att jag är tokig, och alla andra tror det också. Damnit.